Viskningar och vrål.

Den vrålande mannen är tillbaka. Ungefär en gång i månaden hör jag honom någonstans på trakten. De andra nätterna kanske han stör medborgarnas sömn i en annan stadsdel. Nu dyker han upp på sin cykel redan när jag kommer med min fullastade vagn till första porten. Han kretsar runt en stund och är sen plötsligt borta.

En gång vräkte han omkull vagnen medan jag var upptagen en längre stund ett stycke därifrån. När jag kom tillbaka stod han på andra sidan gatan och skrek åt mig, eller åt något som bara existerade inne i hans huvud. Av någon anledning tror jag att han är ofarlig, men man kan ju inte veta något säkert om det. Så jag svarade honom inte eller frågade vad fan det där skulle vara bra för, som jag skulle gjort om några ungdomar jäklats med mig. När det gäller dem brukar jag avreagera mig med att tänka elaka tankar om att de hämnas på tidningarna för att de inte förmår läsa en hel artikel och begripa den.

Jag betraktade förödelsen. Han hade gjort sig besvär med att sprida ut allt över trottoaren. Själva vagnen var lätt, en låda av tunna masonitskivor bara. Det som vägde något var den sammantagna mängden morgontidningar, nu i en enda röra med Hemmets Journal och andra trycksaker som färgklickar här och var. Vagnen låg upp och ner, som ett dött djur med magen i vädret, det sista livstecknet var att hjulen fortfarande snurrade. Nu såg jag alla tidningarna i en annan massverkan än när de låg sammanknutna i buntar eller prydligt staplade var för sig i vagnens tre fack. Hekatomber av rubriker, välformulerade artiklar, rappa åsikter, skitprat, förnöjsamma ord och på framsidorna en person som hade sina förståndiga saker att säga. Och en människa stod alltså vid sidan av och råskällde obegripligheter hämtade från ett ordförråd som bara var en bråkdel av det man använde sig av i tidningarna. Det tog en bra stund för mig att lasta om vagnen.

Den här natten ställer han inte till något. Klockan passerar fem och inte heller de vanliga nattvandrarna syns längre. Jag når i tystnaden äntligen den sista porten och observerar att på marken ligger ett pappersark med något dussin snyggt tryckta rader.

Det är en dikt, skriven så att det lika gärna kan kallas ett prosastycke. Eftersom papperet rivits ur ett spiralblock har det inte passerat en skrivare utan författaren är gammalmodig nog att använda skrivmaskin.

” Jag hatar förfrysningen av fingrarna när man

tänder första cigaretten en vintermorgon. En sån

där endast lättnaden i kroppen existerar

och den tystnad, som bara finns i städer

när allt fallit i dvala bland snöflingorna “

Jag föreställer mig att den som skrivit detta har lånat skrivmaskinen på ett bibliotek och inte intagit sin frukost hemma i värmen utan stelfrusen stapplat ut ur en port efter att ha tillbringat natten där. Som de jag ibland kliver över och ger en tidning för att det är det enda jag kan göra för dem. Om de vill ha den. Han, eller hon, vrålar inte utan viskar, eller kanske väser, mellan hackande tänder. Men det är i alla fall någon som har ett språk, ett eget språk, för på baksidan finns ännu en känslig dikt, om barn som ” trotsigt vägrar acceptera den verklighet de föddes till… de sitter fast i sin väntan på något, som gått dem förbi “. Jag avlägsnar mig med min tomma vagn.

 

 

 

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>