Vårt eget lilla skatteverk.

Så har man genomgått den årliga skärselden, alltså självdeklarerandet som denna gång blev mödosammare än någonsin för mig. Jag behövde registrera min nya revisor som ombud och försökte göra det på nätet men lyckades inte manövrera mig fram till den förlösande slutpunkten. Någonstans tog det stopp. Det var bara att ställa sig i Skatteverkets telefonkö och vänta in en av 100 handläggare och hon försökte mycket tålmodigt, men förgäves, hjälpa mig fram till samma digitala blankett som jag nyss letat efter. Vi fick ge upp vårt parallella sökande och jag måste vända mig till det blivande ombudet som till slut knäckte nöten genom att utge sig för att vara jag och traggla sig fram till målet. Jag var helt utmattad och kokhet i båda öronen av mobilen efter de tre timmar det tog, väntetiden inräknad. Många hade nog löst det enklare än jag, men min tanke går till alla de som inte har någon att be om hjälp och kanske förlamas av respekt för myndigheter.

Jag gläds i alla fall åt det vänliga bemötandet på Skatteverket och är nog inte den ende som märkt att man där under senaste åren visat en mycket välvilligare inställning än någonsin innan. Socialreportern Kristina Mattson har kartlagt vägen dit i ” Välfärdsfabriken “, utgiven 2014. Hon skriver att vändpunkten kom 1976 då två av verkets revisorer klev in på Dramaten och tvingade med sig Ingmar Bergman, misstänkt för skattebrott. Det blev en tankeställare och man insåg att en sådan osmidighet bara leder till ställningskrig mellan Skatteverket och hyggliga människor som känner sig misstänkliggjorda.

Nu startade en varsam omorganisering som började med att lokala skattekontor avskaffades och allt i stället samlades under en central myndighet. Det gjorde att alla regler tolkades lika över hela landet och därmed alla skattepliktiga behandlades likvärdigt. Handläggarnas uppgift blev att hjälpa och vägleda alla oss som nu inte skulle ses som latenta skattesmitare utan som medborgare som vill göra rätt för sig.

Kanske låter det som en skönmålning av Skatteverket men poängen är att man kan se en förändring i demokratisk riktning i attityden hos en myndighet som faktiskt har kolossala maktbefogenheter. Om man är missnöjd som kund med en butik kan man ju gå till en annan, men man kan inte välja ett annat skatteverk. Och då är det viktigt att det enda skatteverk vi har ser oss som medborgare med rätt att ställa krav. Det är ju vi som är dess uppdragsgivare.

Men hur snälla de än är på Skatteverket kan de inte hjälpa att det finns massor av människor runt om i riket som inte hänger med i digitaliseringen och inte utan hjälp kan bestämma ens en läkartid eller en biobiljett. De har inte blivit tillfrågade om de vill ha den utvecklingen och de kan inte heller protestera mot den eftersom eftersom den inte är en myndighet att påverka. Kunskapsskillnaderna har skapat ett nytt sorts klassamhälle och det är också ett problem för demokratin.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *