Vårförälskelser

En vacker vårdag när man vill alla väl ligger ett exemplar av Hjalmar Söderbergs Förvillelser i en billighetslåda utanför ett antikvariat. Jag har den redan men köper den ändå för att ge bort till någon. Det är en nätt liten bok som ligger bra i handen. Jag kan inte låta bli att öppna den och läsa ännu en gång.

Så bra historien passar just nu. En av de sista dagarna i april, några år före det förra sekelskiftet, köper studenten Tomas Weber ett par röda handskar i en butik och förälskar sig i expediten. Några dagar senare ser han henne igen när han åker spårvagn till Djurgården. Han bjuder henne på ett tyskt päron… Efter det träffas de varje afton. Han är fortfarande rusig och omtumlad av deras möten när han på en elegant middagsbjudning får den unga Märta som bordsdam. Och så inleder han en förbindelse med henne också.

Förvillelser är en sedeskildring från det oscarianska samhället. På den tiden fick man gärna förföra butiksflickor men det gick absolut inte an för en respektabel herre att gifta sig med en sådan. Och inte heller fick unga par ha sex utanför äktenskapet oavsett vilken klass de tillhörde.

Hunnen så långt ser jag att ett litet foto ligger instucket i boken. Det visar en man i trettioårsåldern som står på en klippa vid havet. Vågorna slår upp mot hans skor och kragen har blåsts upp. Han är sportigt klädd och tittar fundersamt ner i vattnet.

Det finns ett foto till några kapitel längre fram. Man ser en kvinna, något yngre än mannen, klädd i duffel och med en frisyr av femtiotalsmodell. Blygt leende och kisande mot solen lutar hon sig mot en mur.

För mig står det helt klart att de två hör ihop och att fotografierna är tagna vid samma tillfälle, kanske en vårdag som denna. De bör vara från någon gång på femtiotalet, just så såg fotografier ut i min barndom. I min fantasi är också de här människorna förenade i en förstulen kärlek. Kanske reste de till havet, vandrade på klipporna och fotograferade varandra. Sen gömde de bilderna i boken. För att det var DERAS bok och för att de kände igen sig i Tomas och, förmodligen, Märta. Sen kom den på avvägar och hamnade till slut hos mig. Kanske lever de fortfarande, i var sitt lyckligt äktenskap och har barnbarn.

Det är ungefär sextio år mellan romanen och fotografierna och nu har ytterligare sextio år gått. Jag funderar över hur mycket som förändrats under den tidsrymden och hur mycket som bestått.

En sak som har tillkommit är den digitala tekniken. Det är lätt att förvränga de två bilderna till oigenkännlighet så att ingen blir igenkänd och utlämnad.Jag ville gärna komma de två människorna nära men låter dem i stället försvinna in i en kaskad av färger så att bara känslan av berusande, förledande, bländande vårsol återstår.

Det här inlägget publicerades i Uncategorized. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |