Vända på stenar.

Gående från butik till butik, letande efter böcker, grafik och teckningar vill jag gärna se mig som ett slags naturvetare. Jag botaniserar på mitt sätt, som den som letar efter sällsynta örter i snåren, vänder på stenar. Kanske vill jag bara legitimera min girighet, mitt samlarbegär.

Dessa två små teckningar, inte större än mitt pekfinger, råkade jag för många år sedan hitta i en av alla stadens återbruksbutiker. Utförda i bläck, som blekts med åren, på dåligt papper som nästan föll sönder i min hand. Utan tvekan var konstnären en skicklig tecknare, så driven att jag först trodde mig ha kommit över något av den legendariske Birger Lundqvist på DN. Men de var daterade till 1951 och då var han döende, utsliten efter ett livs maniskt tecknande, och han skulle inte nöjt sig med obeständigt bläck, det ska till tusch för att hålla för publicering. Dessutom pekade namnteckningen åt ett helt annat håll. Ett J som begynnelsebokstav och sen kunde man skönja ett ü. Jag fick inte klarhet i någonting, men behöll dem skyddade mot ytterligare tärande dagsljus i ett kuvert. Särskilt den vänstra iakktagelsen av en resenär som läser tidning tilltalade mig.


Så, häromdagen, besökte jag den exklusiva Stadsmissionsbutiken i Gamla Stan och fann där teckningen till vänster härovan, torftigt inramad. Ett spänstigt återgivet buskage, men inte märkvärdigare än att jag förbisett det om inte botanikern i mig fick för sig att vända på stenen, alltså se på baksidan. Och även den var inglasad, på samma sätt som framsidan. Texten, till höger ovan, var så vacker att någon bestämt att även den borde behandlas som ett konstverk. Kära Lillan! står det och skönskrivaren har skänkt henne teckningen, utförd av den tidigt döde Harald Jürissaar och det står genast klart att han är densamme som gjort de små skisserna. 

Harald Jürissaar ( 1930 – 52 ) växte upp i Estland och kom som flykting till Gävle under andra världskriget. Han tillhörde en artistiskt begåvad familj, systern blev keramiker och hans äldre bror musiker. Också Harald visade tidigt konstnärliga anlag, men skaffade sig aldrig någon formell utbildning. Myten sade att han helt fräckt vandrat förbi kön av sökande till Konstakademin och försäkrat sig om ett muntligt löfte att utan vidare få börja där, men nöjt sig med det. Ett foto finns som visar en självmedveten, välklädd ung man. Tidigt drog han sig fram som reportagetecknare och publicerades i lokalpressen. Nationalmuseum köpte tre verk av honom.

En sommarnatt promenerar han längs kajen på Södra Skeppsbron i Gävle, snubblar plötsligt och faller i vattnet. Folk rusar till men man kan inte rädda hans liv. Ingenting tyder på att han skulle varit berusad eller velat ta sitt liv. Detta hände 1952, så de två små skisserna jag nu äger gjordes året innan. Man ingenting av detta hade jag fått veta om jag inte råkat vända på stenen. 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *