Tystnad och samtal.

Bakpå de fyra boxarna som ingår i jubileumssatsningen på Ingmar Bergmans samlade verk finns korthuggna sammanfattningar av innehållet i varje film. “Gycklarnas afton” beskrivs som ” Halvtaskigt gycklarsällskap på katastrofalt gästspel i sydskånsk håla. ” Och vad sägs om följande pärla: ” Symbiotiska systrar plågar varandra på hotell där pojke irrar runt bland åldringar och kortvuxna ”. Den som har någotsånär allmänbildning förstår genast att det är ” Tystnaden ”, som förminskas så drastiskt.

“Tystnaden” avslutar trilogin från början på sextiotalet som kan sägas bilda tyngdpunkten i Bergmans produktion. De två andra filmerna handlar också om tystnad. I ” Såsom i en spegel ” gäller det faderns tystnad och i ” Nattvardsgästerna” Guds tystnad. I båda fallen är huvudpersonerna män som är långt ifrån stumma, de har båda förmåga att uttrycka sig. Fadern är författare och prästen i “Nattvardsgästerna” är ju skolad att förklara de heliga texterna. Och båda omges av människor som längtar efter att få höra vad de har att säga, fadern har sina barn och prästen sin församling.

Till prästen kommer en ordlös man, förlamad av livsångest och i desperat behov av vägledning som kan hjälpa honom att gå vidare. Han behöver öppnas för en dialog som sätter honom i samband med människor, så han inte förblir ensam med sina grubblerier. Men han får inte den hjälpen. Prästen svarar med en monolog om sin egen existensiella ångest, om sina tvivel, därför att han i all välvilja vill använda sig själv som ett belysande exempel. Samtalet uteblir och det hemskaste händer, den olycklige mannen tar sitt liv. ” Jag var maktlös ” säger prästen som inte inser att han, om någon, hade makt att hjälpa mannen ur ordlösheten. “Nattvardsgästerna” känns som Bergmans mest pessimistiska film.

Lika stor makt har fadern i “Såsom i en spegel” och lika vanmäktig känner han sig, förebrående sig för att inte ha hållit det han lovat sina båda kärlekstörstande barn. Åt dotterns själssjukdom kan han inte göra mycket, men i den tafatta kontakten med den pubertetsplågade sonen finns en öppning. Det blir en monolog som liknar prästens, men den känslige ynglingen ser kärleken i den och säger förundrad och lycklig : ” Pappa talade med mig! ” Dialogen har blivit möjlig.

Samtalet har havererat även i ” Tystnaden” och det förstärks av att de två systrarna och den enas lille son tagit in på hotell i ett land där det talas ett språk ingen av dem förstår. Systrarna misstror varandra och gossen fungerar som deras förbindelselänk när han inte i stum nyfikenhet går på upptäcktsfärd bland excentriska personer i hotellkorridorerna. De två kvinnorna är friast inför landets främlingar som ju med all säkerhet ändå inte förstår det de just då vågar vara öppenhjärtiga om. En annan hoppfullare väg visar en oförglömligt gestaltad gammal hotelltjänare som av ren kärlek och full av vilja till omsorg, sätter sig över alla språkliga hinder.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |