Två hedersmän.

Den amerikanske poeten Walt Whitman uppmärksammas just nu på kultursidorna därför att han skulle fyllt 200 i år om han fått leva. Men det fick han inte, han dog redan vid 72 års ålder. Stålfarfar däremot lyckades bli 101 år. En prestation om man tycker att meningen med livet är att det ska bli så långt som möjligt.

Som gammal var Whitman ganska lik Stålfarfar, åtminstone när det gällde det stora vita skägget. Och just skägg var något som båda herrarna räknade till livets glädjeämnen. För Whitman hörde det liksom erotiken, det vänskapliga samtalet, naturen, kulturen och den nya tekniken det som människan borde ta för sig av och njuta av eftersom det ändå fanns omkring oss och växte. Han uttryckte sig inte så, men det var hans livsfilosofi om jag förstått det rätt.

Stålfarfar blev i början på femtiotalet rikskänd för att, trots att han som sextiosexåring ansågs för gammal, cykla fortare än alla ungdomar i Sverigeloppet från Haparanda till Ystad. När han sedan ställt undan cykeln gick han med samma frejdighet in för att resa landet runt och sjunga till Guds ära.

På åttiotalet, några år före sin död, förklarade han i en tidningsintervju att han aldrig skulle orkat med detta om det inte varit för skägget. Han hade inte rakat sig sedan 1907 och det var det som höll honom så frisk.

Själv har jag haft skägg hela mitt vuxna liv utom några månader för mer än fyrtio år sedan då jag i ett plötsligt infall gjorde mig av med det. Jag kände mig faktiskt väldigt klen den sommaren, så Stålfarfar hade säkert rätt.

Porträttet här på den gamle hedersmannen är taget av Åke Hedström i Gribbylund 1958 , framför en lastbil. Gustav Håkansson, som han egentligen hette, var under sitt yrkesverksamma liv åkare i Gantofta vid Hälsingborg. Jag fick aldrig äran att träffa honom, men väl hans son som skägglös övertog åkeriet. Skåningar är inte sällan spänstiga och skäggiga.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |