Trollkarlens barn.

Enligt min erfarenhet är det förträffligt att växa upp som småsyskon, befriad från de ambitioner föräldrar belastar sina förstfödda med. Min far hade, som mellanbroder, en annan utgångspunkt i livet. I det gamla bondesamhället var regeln att äldste sonen övertog gården och i ansvaret som ärvdes ingick att stå ut med att ha förra generationen sittande kvar på undantaget hos sig. Lillebror var friare att själv välja levnadsbana och mellan de två klämdes mellansonen som en sorts reserv i fall den äldre skulle falla ifrån.

Om man vid läsningen av Tillmann Lahmes digra ” Familjen Mann ” vill hålla styrfart under de ständiga växlingarna fram och tillbaka mellan åtta familjemedlemmars vardagsliv år efter år hjälper det att spana efter sådana syskonroller.

Thomas Mann ( 1875 – 1955 ) fann i den praktiska Katia en optimal hustru åt sitt självupptagna författargeni. Hon skötte all marktjänst, såg till att han först och främst fick arbetsro och födde honom sex barn. De var fördelade parvis i tre grupper med några års mellanrum och varje par bestod av en pojke och en flicka. Alltså ett perfekt åskådningsmaterial för den som spekulerar i hur man, alltefter kön, påverkas av var någonstans i en syskonskara man råkat hamna. Det går förstås inte att dra säkra slutsatser, i alla fall inte när det gäller så stökiga personer som de här, med sexuella böjelser åt olika håll, drogproblem eller märkliga personlighetsdrag. Och inte blev familjen mer ordinär och välordnad när den av nazisterna tvingades i exil.

Erika och Klaus, som stod varandra nära i en incestuös bindning, var äldst och de som främst och med blandad framgång förde den litterära familjetraditionen vidare. Klaus sökte förgäves skaffa sig en egen position på samma nivå som fadern, den beundrade Trollkarlen, men gjorde i alla fall fina insatser genom att lyfta fram emigrantförfattare i tidskriftsprojekt som dock alla till slut strandade. Den driftiga och orädda Erika avslutade en omväxlande livsbana, som bland annat skådespelare och antifascistisk skribent och föreläsare, med att bli sekreterare åt fadern, förvaltare av hans litterära arv.

Yngsta dottern Elisabeth, som med tiden blev en känd miljökämpe, valde gärna män ur den äldre generationen till livskamrater och man misstänker ju att det hade samband med att hon var pappas älsklingsbarn. Lillebror Michael, konsertviolinist och musikteoretiker, var lika bortskämd som de andra och tiggde liksom de ständigt pengar av föräldrarna. Men han var den som skämdes minst för det och Katia, familjens finansminister, bistod sin favoritson hela hans liv.

Och så har vi mellansyskonen, de som får dras med de inte så tydligt uttalade kraven. Monica råkade bli det värsta man kunde tänka sig i familjen Mann: en medelmåtta. Troligen ville hon bara vara en helt vanlig människa, som spelade piano ibland och skrev lite när det föll henne in, vilket av de andra sågs som lättja och obegåvning. Hon kämpade för att bli accepterad och blev olycklig och besvärlig. Golo, slutligen, var den ende i familjen som ville leva ett konventionellt borgerligt liv och den ende som vågade sig på ett kroppsarbete, några veckor nere i en gruva. Han fann sin egen väg som historiker med stora kunskaper om den utveckling i Tyskland som styrt familjens öde. Där riskerade han inte att hamna i skuggan av fadern som var politiskt naiv trots alla välformulerade offentliga uttalanden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>