Titanens dotter.

August Strindberg hade i sitt första äktenskap, med Siri von Essen, tre barn. Med sin andra fru, den österrikiska skribenten Frida Uhl, fick han ett fjärde. Kerstin som föddes 1894.

Makarna skiljdes snart och hade i fortsättningen bara brevkontakt. August återvände till Sverige och Frida vistades också utomlands, borta från sin dotter. Strindberg hade inte någon mer fast relation under resten av seklet men Frida levde med olika män. Med kabareförfattaren Frank Wedekind fick hon sonen Friedrich som, tydligen med Augusts godkännande, bar efternamnet Strindberg.

Kerstin levde under sin barndom i Österrike hos mormodern Marie. Strindberg hade en förtroligare relation till sin svärmor än till sin exfru. Marie, änka efter en av Wiens ledande tidningsredaktörer, var intellektuell och delade Strindbergs intresse för ockultism. De två hade en flitig korrespondens under nästan hela Kerstins barndom. I den infogade Strindberg brev till sin dotter, det var den enda regelbundna kontakt han hade med henne. Efter separationen från Frida Uhl träffade han Kerstin bara en gång.

Dessa brev finns bevarade och är rörande och roliga att läsa. Han skrev om småsaker i sin vardag och raljerade om sig själv, berättade att nu hade han minsann blivit en sportjanne med knäbyxor och cykelstrumpor och ritade sig själv i den utstyrseln. Här är ett exempel där man känner igen hans rappa, spänstiga språk : ” Pappa arbetar mycket, mycket och dricker te och mjölk om kvällarna, med kaka, röker mindre tobak och snapsar oerhört litet. ” ibland bannade han henne : ” Mormor skriver att du inte är snäll och lydig och det är illa, så illa, att jag är rädd för att komma till dig. Härskarinna skall du bli, men icke vara tyrann. Icke alla människor låta sig valla kossa som jag, och kossorna förlora också tålamodet ”

Han bodde nu i Lund och lilla Kerstin fick veta att han träffade kollegor och docenter som han spelade kägel med och åt middag med på krogen Åke Hans. Och framförallt skrev han “Inferno” men det gick trögt utan hans Beatrice, som inte bara var en litterär gestalt utan Beatrice var för honom hans kära lilla Kerstin. Och penningtrassel hade han som alltid. 600 francs skulle han fått för Hemsöborna, vart tog de vägen ? Stackars lilla pappa. Annars var hans värsta bekymmer osämjan med mamma Frida, men allt om det har han förstånd nog nog att diskutera bara med svärmor. Fast ibland spillde det över i breven till Kerstin.

Ja, breven är roliga som kåserier att läsa och man märker att han var en kärleksfull pappa som skrev förtroligt om vad som helst utan förbehåll. Man glömmer lätt att det riktades till ett barn som bara var ett par år gammalt och fick det uppläst för sig av sin mormor och Kerstin var inte ännu skrivkunnig och kunde besvara breven. Man undrar hur mycket hon begrep av det. Men säkert begrep hon att pappa satt långt borta i norr och längtade efter henne och lika säkert längtade hon efter honom.

Just vid sekelskiftet upplöstes äktenskapet formellt med Frida Uhl. Strindberg kände sig fri, betraktade sig som änkling och ” som sådan har jag erbjudit en ung dam min hand ” . Det var Harriet Bosse, som han snart fick en dotter med. Inte heller det äktenskapet höll och så satt han nu som en äldre av alla respekterad författare och funderade över hur han skulle förhålla sig till sin fem barn ( har jag räknat rätt ? ). När det gällde Kerstin kom han fram till att hon inte behövde honom mer. Hon var ju snart vuxen menade han. Det sista brevet till henne avslutade han så här:

” … jag är ju författare, och livet är för mig blott material för dramatiska arbeten, i allmänhet tragedier. Lev väl ! Och betrakta mig endast som ett minne ! ”

Detta skrevs 1909. Kerstin var då 15 år, hade växt upp hos sin mormor utan att någonsin ha mer än sporadisk kontakt med sin mamma och pappan som hela tiden bott i ett annat land bestämde nu alltså att hon inte behövde honom. Vad hon själv tyckte sig behöva finns det inga uppgifter om.

Kerstin ansågs vara en charmerande ung dam, såg sydländsk ut som mamman, var slagfärdig och kvick, hade livfull mimik, berikade sitt tal med utrop och läten och sitt skriftspråk med tankestreck och utropstecken ( som fadern alltså ).

Som tjugoåring, ett par år efter Strindbergs död , flyttade hon till Sverige för att lära sig svenska så att hon skulle kunna läsa sin fars skrifter på originalspråket. Hon kom att stanna här. Hon gifte sig, skiljde sig och levde sen ensam i en liten lägenhet på Södermalm. De sista åren tilltog hennes misstänksamhet mot människor. Hon förklarades sinnessjuk och var periodvis intagen på mentalsjukhus. Hon dog 1956.

Detta läser och skriver jag om vid ett fönsterbord på konditori Sturekatten, något kvarter från Dramatiska Teatern där man spelar Strindbergs pjäser så ofta man kan. Bredvid mig i fönstret sitter två porslinskatter. Den ena är stor och har en kravatt knuten om halsen. Den andra är liten och sitter ett stycke bort och tittar på stora katten. Den lilla katten ser ut att vänta eller längta.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *