Tinder som hinder.

Vi väljer och väljer bort hela tiden, men frågan är på vilka grunder. Går vi gatan fram kan vi, om vi är på det humöret, tänka att henne skulle man gärna hoppa på och den där kunde man man nog ta en öl med, men inte den där… Och då gör vi det mer eller mindre medvetet utifrån en första uppfattning om personens sätt att vara, se ut, hela utstrålningen, innan hon hunnit förställa sig för att ge ett gott intryck. Men på Tinder sorterar man snabbt till vänster eller höger efter deras tillrättalagda versioner, bilder där de presenteras så fördelaktigt som möjligt.

Om jag förstått det rätt. Jag har aldrig dejtat på nätet och tror inte jag kommer att göra det heller. Fast vem vet. Även jag har nu gett vika och anslutit mig till Facebook. Den dag jag åldrad sitter ensam och längtar efter daglig kontakt med något mer än en stressad hemsamarit får jag hoppas att dejtingsajterna blivit mer sofistikerade än de tydligen är nu.

I Isabelle Ståhls augustprisnominerade ” Just nu är jag här ” möter vi den knappt trettioåriga Elise som läser på universitet och håller mobilen ständigt öppen för tillfälliga jobb som erbjudes på sms. Och så nätdejtar hon killar som aldrig ser ut som sina selfies och som hon inte verkar kunna prata om annat än om sina ex med.

Victor, däremot, väljer hon efter att länge ha betraktat och bedömt honom. Men ändå beter hon sig som om han var någon hon hittat på Tinder. Hon stannar kvar i det första intrycket och blir besviken när han visar sig vara något mer. Innan de blir ihop har hon kollat upp honom på Facebook och vet hur han bor. Hon vet hur hans förra flickvän såg ut och kan jämföra hennes kroppsspråk med sitt eget. Hon vet så mycket från början och det blockerar hennes möjlighet att se honom som något att upptäcka. Hon frågar honom varifrån han kommer, för hon har lärt sig att människor vill att man intresserar sig för dem, men hans historia bryr hon sig inte om och varför skulle hon träffa hans föräldrar och han hennes? När hon, ogärna, berättar om sin egen bakgrund anpassar hon den så att den tilltalar honom. Och framtiden är ingen mening att planera för det kan alltid dyka upp något som förändrar allting. Det refereras följaktligen här och var till Mindfullnes, detta tankesnömos om nuets absoluta företräde. Jag ser framför mig träd med tomma stammar, förtvinade rötter och grenar som sträcker sig efter varandra.

Hon har förstås fog för sitt missnöje för visst blir Victor allt tråkigare. Han är en snäll man som kan gråta och ger pengar till tiggare, men i längden präktig och klängig. Man förstår att Elise längtar efter motstånd, efter någon som tar ordentligt i henne och riktar henne åt något bestämt håll.

Bokens viktiga relationer är och förblir analoga och traditionella, så det är inte Tinderkulturen i sig Isabelle Ståhl skriver om. Men hon visar tydligt hur den präglar vårt sätt att leva tillsammans. Som generationsroman påminner den en del om en föregångare: Gun-Britt Sundströms Maken. Elise och Victor sliter med samma samlevnadsproblem som Martina och Gustav på sjuttiotalet. Gustav går igen i Victor, de har samma strävan att leva upp till de rådande normerna och verkar lyckas. Martina, som inte bara rakt av kunde nöja sig med tvåsamheten, hade med sina höga krav längre till lyckan. Och Elise har säkert ännu längre dit. Det finns så mycket som distraherar henne på vägen.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>