Tiggaren.

Det finns en tiggare också vid det här kvarterets butik. Han har haft sin plats lite vid sidan av under ett kastanjeträd i snart ett år. När kastanjerna föll omkring honom ritade han upp en spelplan på trottoaren och hade dem som marker. Han inbjöd med stora gester alla som passerade att delta. En del gav honom ett uppskattande leende, men alla skyndade förbi, däribland jag som fegt valt att konsekvent bete mig som om tiggeri inte alls existerar.

Några månader månader senare nöjde han sig inte med att huttrande krypa in i ett tjockare bylte eller gå fram och tillbaka och beslå sig med åkarbrasor. I stället höll han värmen uppe genom att energiskt bygga snögubbar. Till slut stod de där granna och raka på parad med små mössor och med morötter från butiken som näsor.

Tillåter vädret har butiken dörren uppbunden med ett snöre, men under snögubbemånaden hängde det slappt ner och ringlade över trottoaren. Jag klev ut med med min kasse inköp, trampade in i dess ögla och rasade i backen. Säkert en komisk syn och det tyckte också tiggaren som gav sig hän i ett gapskratt: haha, superpapa, haha ! Jag tänkte i det ögonblicket att jag kunde unna honom lite skadeglädje, att han fick njuta av ett övertag. Överhuvudtaget verkade han vara en gladlynt herre och såg frisk och stark ut. Damer borde uppskatta hans robusta maskulinitet. Någon gång hade han på sig en rolig mask, spefullt leende och med stora svarta ögon.

Nu är det åter sommar och han omger sig med blommor att sälja. En dag vandrar en äldre kvinna framför mig på andra sidan gatan. Han reser sig och rusar med en bukett i handen över till henne, målmedvetet som om han har ett alldeles bestämt ärende. Och ärendet är att ge henne blommorna. Han säger något uppskattande om henne på sitt språk, att supermama ska ha dem, och så vänder han tvärt om och går tillbaka till sin plats med bestämda steg, tydligt markerande att han inte vill ha något för blommorna. Det var en ren vänlighet. Kvinnan blir förbluffad och rörd, men jag vet inte om hon går bort och trugar på honom en slant eftersom jag skyndar vidare, vill inte bli inblandad i en situation som inte känns riktigt bra. Med sin gest lade han om spelplanen, blev givaren, inte den tacksamme mottagaren. Men det var ju bara en illusion, ingenting hade förändrats.

Jag grubblar fortfarande på detta när han cyklar förbi med blommor i en korg på styret som en medborgare på väg hem efter ett dagsverke i kolonilotten. Han har gjort sitt för dagen. En tiggare, beroende av vår välvilja, som bestämt sig för att trots allt bete sig som en människa med värdighet och självrespekt, en som tar sig så mycket frihet han kan. Han cyklar vidare och lämnar åt oss alla att förgäves hantera ett besvärande samhällsproblem vi inte vill se men ändå måste förhålla oss till.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |