Tankar om tro.

I torsdagens Svenska Dagbladet menar Håkan Lindgren i en Understreckare att religionerna har återkommit, men att diskussioner om andlighet eller livet efter detta saknas. I stället är man upptagen av religionernas möjligheter till makt över människors liv i form av till exempel slöjförbud och abortmotstånd. Perspektivet Lindgren efterlyser intresserar mig.

Jag ser mig själv som kristen med en tilltro till de kristna dygderna och buden om hur man bör leva. Svenska kyrkan som jag lämnade i början av sjuttiotalet återinträdde jag i vid millenieskiftet men nyttjar den mest som konserthus. Ritualerna tråkar ut mig och jag kan inte ens med bestämdhet säga att jag tror på Gud, däremot på sonens goda exempel. Inte heller tror jag på ett liv efter detta vad gäller människans fysiska representation. Men Själens odödlighet tror jag på och det är väl det närmaste en gudomlig överhet jag kan komma.

Fröet till denna tro fanns hos min mor, som var kristen utan att göra något större väsen av det. Hon sade att hon skyddades av avlidna släktingars goda tankar och det gjorde intryck på mig. Kroppen dör och förmultnar, en människa kan man döda och till och med stycka, men hur kan allt vad denna människa tänkt och den kärlek hon känt totalt försvinna som ett förbrukat ting? Det är väl i Själen som dessa tankar och denna kärlek vistas.

En gång levde jag i en kärlek som jag trodde skulle räcka mitt liv ut, men det blev inte så eftersom hon dog bort från mig och våra barn. Sen inträffade undret att jag fick en ny livskamrat, men det slutade likadant. Jag uthärdar eftersom jag tänker mig att de inte försvunnit helt, deras själar vakar över mig och det gör också själarna efter mina föräldrar och alla andra döda som ville mig väl.

Jag känner många kloka ateister som har annan och väl genomtänkt syn på saken och jag varken vill eller kan argumentera mot deras uppfattning. Däremot skrämmer mig humorlösa och intoleranta förespråkare för ateismen, sådana som Richard Dawkin. Hans rationalitet fungerar utmärkt i naturvetenskapliga sammanhang men räcker knappast till spekulationer i andliga frågor. Tro och vetande är olika saker och det går utmärkt att ha båda tankarna i huvudet på en gång bara man har förstånd att sära på dem. Vidskepelse finns, men en modern kristen människa i dagens sekulariserade Sverige har knappast svårt att acceptera fakta som att jorden är rund.

Denna dubbelhet blir tydlig för mig varje natt när jag i min gärning som tidningsbud når loftgången på översta våningen i bostadskomplexet som utgör mittpunkten i min trakt. Där överväldigas jag av himlens mäktiga scenografi i form av majestätiska tunga regnmoln eller lätta, av den uppgående solen rosafärgade, skyar. Jag låter mig alltid hänföras en stund både av naturens sinnrikhet och dess oförklarlighet, och tänker att däruppe någonstans bor mina Skyddande Själar.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *