Synas eller försvinna.

Svenska Dagbladets berlinbaserade krönikör Lotta Lundberg räds aldrig att ta upp känsliga frågor. Hon står på en svensk badstrand där en simskola pågår, noterar att varje barn har en minst sagt välvillig supporterskara av föräldrar och andra anhöriga omkring sig och undrar hur det går när barnen växt upp och ingen längre applåderar alla deras framsteg. Kommer de då att kunna bekräfta sig själva, känna inom sig när de gjort något bra och nöja sig med det ? Lundberg anar att här finns roten till den förkättrade svenska lättkränktheten. Är det självklart att omgivningen ska visa uppskattning blir det ju en förolämpning när den uteblir .

Hon är absolut något på spåren. Samtidigt som vårt samhälle är extremt individualistiskt ses kollektiv massbekräftelse som det mest önskvärda av allt. Och det är ju en paradox när idealet ensam är stark hyllas. Ensam är svag och sårbar, det måste ju alla vi som är aktiva på Facebook självrannsakande konstatera. Jag tittar så ofta jag kan in på min sida för att se om mängden gillamarkeringar växt till sig vid senaste inlägget. Detta efter att ha varit med bara drygt ett halvår. Hur lyckas då unga människor som är födda in i det hålla distansen ? Risken är att till slut görs alla aktiviteter i avsikt att väcka så många samstämmigt positiva reaktioner som möjligt. Och det lyckas man med om man håller sig till två ytterligheter. Antingen presenterar man något som är så totalt harmlöst och okontroversiellt att det accepteras av alla eller något så provocerande att det väcker allmän förargelse. Allt däremellan faller mellan stolarna och glöms direkt.

En ung artist intervjuades om sitt kändisskap och sade: Syns man finns man. In i oss alla sipprar uppfattningen att ju färre applåder vi får för det vi gör desto meningslösare är det att göra det och hör man inga alls är man obefintlig. Till slut gör vi inte saker för vår egen glädje utan för att glädja en så stor skara som vi tycker det är rimligt att nå. Och ju mer vi lyckas i våra ansträngningar desto större anspråk får vi på beundrarskarans storlek. Målet är maximerad bekräftelse.

Tänk om fåglarna gör som vi ? Om vi inte trycker bland buskarna med kikare riktade mot dem och njuter av deras skönsång kanske de tröttnar. Då kanske de slutar sjunga, deppar ihop och tycker allt är meningslöst. Det finns ju ändå ingen i hela skogen som lyssnar på dem. I så fall är de fjärran svaret Strindberg gav när någon frågade varför fåglarna sjunger : För att de saknar skäl att låta bli.

Naturligtvis är det inte fel att uppmuntra, bara man förstår att ligga lågt ibland. Då kanske de små liven börjar styras inifrån, som Lundberg uttrycker det. Och gör vad de är ämnade till för att de saknar skäl att låta bli.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *