Svart och vitt.

Man kan naturligtvis inte annat än glädjas åt advokaten Elisabeth Massi Fritz insatser. I lördagens DN intervjuas hon och säger då att hon tänker i svart och vitt och betonar att ondska visst finns. Nyttigt att påminnas om det åtminstone för mig som, om jag så vill, i min skyddade tillvaro kan kosta på mig en mera uppmjukad syn på saken.

Hon företräder bland annat kvinnan som gruppvåldtogs i Fittja. Hon som på ett otroligt fegt sätt utnyttjades för att hon var nerdrogad och försvarslös. Det är här Massi Fritz ser ondskan. Förövarna är inte psykiskt sjuka, de strävar helt enkelt efter makt och kontroll.

Varje människa måste stå för sina handlingar. Män som våldtar ska straffas och de som påstår att de först nu börjat inse var kvinnornas gränser går ska hållas kort. Varje vuxen man, som inte är fullständigt bakom flötet, vet var gränserna går. Till och med Kulturprofilen vet, men han och de andra knölarna har helt enkelt struntat i det och pumpat på efter mottot ” går det så går det ” Ända tills de stoppats.

Massi Fritz omger sig med en stab av enbart kvinnliga jurister och det råder ingen tvekan om att det är de som stödjer de utsatta kvinnorna bäst. Män kan ju reta sig på att bli åsidosatta, men intressanta saker brukar hända när kvinnor sluter sig samman på det här sättet.

Ett tydligt exempel på sådant var hur det gick till när mansgruppen , som jag ingick i under ett par år på sjuttiotalet, uppstod. En grupp människor från olika sammanhang samlades på en folkhögskola för att se hur förbindelser knöts och hur man skulle lösa konflikterna som uppstod. Sådana tillställningar var inte ovanliga på den tiden. Den här gången blev det så att kvinnorna fann att de ville dra sig undan och diskutera sådant som rörde bara dem och då var männen i vägen. Så satt vi karlar där och hade inga andra att prata med än varandra. Tanken föddes att bilda en grupp där speciellt manliga angelägenheter ventilerades. Jag gick därifrån och samlade ihop de närmsta manliga vännerna och snart blev vi fler. Det hade nog inte blivit av om inte kvinnorna gått före. Och precis som då bildas nu mansgrupper i kölvattnet efter metoorörelsen. Inga förändringar sker när det handlar om könsroller om inte kvinnorna driver på för det är främst de som har något att vinna på det.

En obekväm fråga smyger sig på: Är det verkligen bra att sära på könen på det viset, annat än för att i ett inledningsskede sparka igång processerna ? I alla andra sammanhang verkar man vara överens om att det inte är konstruktivt att sluta sig samman i grupper där alla tänker ungefär likadant, särskilt inte på nätet. Åsiktsbubblor brukar man kalla det. Naturligtvis är det den här gången i ett gott syfte, men det hävdar ju alla om hur de handskas med sina åsikter. I decenniet jag nämnde var vi, ärligt talat, många som glatt och obekymrat levde i politiska åsiktsbubblor år efter år, särskilt på universitet och högskolor där man med tanke på sin bildning borde vetat bättre. Men har vi inte lärt oss mer av historien ?

Den som hävdar att alla kvinnor är offer och alla män förövare har gått till ytterligheter i svartvitt tänkande och så resonerar inte så många. Men om män i allmänhet ses som olämpliga att delta i metooarbetet har man ändå i praktiken placerat dem alla i övergreppsgrabbarnas ringhörna. Så, med tanke på våra kunskaper om hur det är att vara man, vore det väl bäst om vi hade en funktion åtminstone i utkanten. Nog är män trögstartade i känslomässiga sammanhang men i alla fall inte dummare än att de fattar att de också har glädje av att revolutionen fullföljs. Vi vill ses som vuxna människor med gott omdöme.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |