Stackars Göran.

 

Hanna Hellquist skriver i sitt kåseri på Namn och Nytt i Dagens Nyheter om hur hon tröttas av sin mammas ständiga prat. Men mamman är genast förlåten när Hanna konstaterar att denna ovana har samma rot som allt annat elände: Göran.

Göran är mammans sambo och sedan flera år den som Hanna går hårdast åt i sina skriverier. Numera behöver hon bara behöver nämna hans förnamn för att alla trogna läsare genast ska förstå vad för slags vegeterande mansgris det är fråga om. Men hur mycket anledning hon än har att tycka illa om honom hamnar i alla fall inte mina sympatier hos henne. Det väcker en hel del obehag att en skribent använder sitt utrymme i landets största dagstidning till att av privata skäl ta heder och ära av en människa som inte har någon möjlighet att försvara sig på samma nivå. Om han är så oförmögen att uttrycka sig som hon anser lär han inte kunna formulera någon motskrift. Hanna har i en intervju sagt att var och en måste stå för sina handlingar, alltså även Göran. Visst ska man det, men inför hela svenska folket? Om man gjort något brottsligt eller innehar en maktposition får man vara beredd att stå till svars offentligt, men den här mannen är ingen brottsling och han har långt mindre makt än Hanna.

Men tänk om både han och mamman är fiktiva gestalter ? Otvivelaktigt existerar en verklig mamma som framträtt tillsammans med dottern i TV. En rekorderlig dam som inte verkar vara någon som underordnar sig en odräglig karl. Det kan ju vara så att mamman i Hannas kåserier bara är en fri litterär skapelse. Vem vet hur mycket av verklighet som finns bakom de ganska abstrakta figurer andra kåsörer använder sig av. Maken, grannen, vittnet eller vad de kan kallas. Och i så fall ställer sig saken helt annorlunda. Då har hon, som verkligen kan skriva, skapat en drabbande bild av ett torftigt samboförhållande på svenska landsbygden. Två människor i övre medelåldern, kedjade vid varandra av slentrian, ekonomiskt beroende, rädsla för ensamhet plus en bottensats av ömhet eller kanske en röra av alltsammans. En beklämmande inrättning som säkert många kan känna igen sig i.

Så finns ett tredje alternativ och det är att Hanna kommit överens med de båda om att hon får skriva vad hon vill om dem. Mamman har inget att förlora för hon får alltid sympatierna, men kan Göran verkligen ha intresse av att se sina brister exponerade på det här sättet ? Om han kan ta det med överseende humor är han att gratulera.

Jag har svårt att begripa att någon kan stå ut med vad som helst bara för att bli omnämnd i tidningen. P C Jersild gav ett träffande och tragiskt exempel på det fenomenet i sin lilla roman ” Stumpen “. Den handlar en gravt alkoholiserad människa och hans vandring genom omhändertagandets Sverige i början av sjuttiotalet. Bland de få saker han lämnar efter sig finns en urklippt tidningsnotis. I den berättas om hur en mobb, på fyrtiotalet när Stumpen var ung, jagade en swingpjatt. Stumpen stod inte nämnd vid namn, men han var en av dessa som ville lyncha en människa som såg annorlunda ut. Ett inte särskilt smickrande sammanhang, men för Stumpen var det enda gången i livet han förekom i tidningen. Han blev i alla fall någon i det offentliga livet, om än anonym i en folkmassa.

Nog är det konstigt att jag spekulerar om saker som egentligen bara angår Hanna Hellquist, även om hon själv inbjuder till det. Och inte blir jag klokare. Det naturligaste vore väl att be henne själv förklara hur det förhåller sig och vad hon egentligen är ute efter. Men det aktar jag mig noga för. Jag tar inte risken att bli uthängd i massmedia, som en annan göran.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |