Sista bussen.

Raskt och spänstigt, nästan som i unga dar, springer han ifatt bussen. Han hälsar vänligt, bara lite andfådd, på chauffören och vacklar till en aning när bussen rycker igång men hinner hugga tag i en hängstropp. Balansen är ju inte längre som den varit så den där kritiska sekunden har han lärt sig vara vaksam på. Annars är det inga större problem.

Han ser sig omkring, det vill säga undersöker om några trevliga damer finns med på resan. Den vanan har han alltid haft och tänker absolut inte skämmas för det. Och minsann, alldeles nära sitter en kvinna och ser åt just hans håll, faktiskt rakt på honom. Han tittar tillbaka och hon viker inte undan med blicken, han anar till och med något undrande i hennes ögon. En liten flirt bara, som livar upp dagen, tänker han. Naturligtvis inbillar han sig inte att det leder till något mer, men den värme och glädje som genast sprider sig i honom har ett värde i sig. Det får honom att fortfarande känna sig som en man.

Plötsligt stiger hon upp och visar med en gest mot sätet att hon erbjuder honom sin plats. Det var alltså det hennes uppmärksamhet och den frågande blicken gällde: om han var en sådan som hon borde resa sig upp för. Han är ju ännu inte så gammal att det vore oförskämt att låta honom stå kvar. Han befinner sig i ett gränsland där han fortfarande ser sig som sent medelålders, yngre än hur andra alltså uppfattar honom.

-Tack för vänligheten, säger han, men jag ska strax gå av.

Det är inte sant. Han skulle åka med till ändhållplatsen, men känner sig inte mogen att anta erbjudandet och sätta sig. Då bekräftar han ju att han bara är en äldre herre, inte en man att söka ögonkontakt med. Men har han sagt att han ska stiga av får han väl också göra det. Det gör inte så mycket, bussarna går ju så tätt.

Så står han på gatan igen och ser bussen köra vidare utan honom. Det är inte första gången han misstagit sig på var någonstans på ålderstrappan han befinner sig. I ungdomen tyckte han att äldre män, gubbar, som såg åt yngre kvinnor, var pinsamma och nu har han alltså själv blivit en sådan. Men att sluta se sig som en man med drifter, en som åter kommer att leva i en kärleksrelation, vore ju att ge upp, att slutgiltigt träda in bland skuggorna. Han spanar inte efter flickor, för vad skulle han ha gemensamt med dem ? Men nu slår det honom att även äldre mogna kvinnor skulle kunna vara hans döttrar. Han inser nu att i deras ögon är han en patetisk gubbe. Då är det bättre att vara en äldre värdig herre och han bestämmer sig för att kliva på nästa buss som en sådan. Men var är den ? Den borde kommit för längesedan.

Han vet inte att sista bussen redan gått, att det var den han just åkte med. Om han inte varit så upptagen av sitt grubblande hade han av stora plakat fått veta att just den här dagen är hela staden upptagen av ett stort evenemang, ett maratonlopp. Trafiken har dirigerats om och flera busslinjer ställts in så att inte den väldiga armén av tiotusentals medborgare, i likadana rosa tröjor med siffror på, hindras i sin framfart. För dem alla har ålderstrappan planats ut denna sensommarkväll. Alla deltar efter sin förmåga, lugnt framlunkande eller grimaserande och stänkande svett omkring sig. De duktigaste har redan kommit i mål och vandrar eller kanske småspringer hemåt, förvissade om att ha förlängt sin ungdom med ytterligare några minuter.

De passerar en för dagen öde hållplats där en äldre man väntar på bussen..

 

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>