Sist i kön.

Hitchcock goes opera ! Bergmans filmer spelas på Dramaten och succén” Shakespeare in love ” har omarbetats för Stadsteaterns scen. Lena Anderssons romaner kan vi se överallt. Och så förstås bokar vi in Karl Bertil Jonssons jul så kan vi gå hem och se den på TV och jämföra…

Det är vad teater alltmer kommit att handla om: dramatiseringar av uppskattade filmer och romaner. Visst blir det bra men, i varje fall för mitt vidkommande, en andrahandsupplevelse där jag klockar av scener jag redan sett och läst. Vem spelar Gunn Wållgren ikväll i Fanny och Alexander ? Är hon lika bra ? Liknar hon henne ? Om inte finns risken att jag kommer att störa mig på det under hela föreställningen. Visst är Henrik Dorsin rolig men den riktiga versionen av Karl Bertil Jonsson ser man ju på TV på julafton. Inte bar sig väl Hugo Rask åt på det viset, det konstaterar jag som sitter bland publiken med ” Otillbörligt närmande” i knät.

Man kan förstås invända att en film eller en roman är ett dugligt pjäsmaterial lika väl som en författares fantasi eller drömmar eller den obearbetade verkligheten själv, men jag tror ändå att teatern förlorar på att alltmer användas till att reproducera andra konstarter, att ställa sig sist i matkön och nöja sig med det som andra konstarter redan tuggat.

Min egen ingång till dramatiken var att jag som teaterovan tonåring inbjöds till ”Vem är rädd för Virginia Woolf ” på Göteborgs stadsteater. Jag var inte mogen att på djupet begripa vad de vuxna bråkade om på scen, men det gjorde ingenting. Det omvälvande för mig var att jag genast sögs in i något som kan kallas teaterns magi. Det är ett begrepp uttjatat intill meningslöshet men här är det helt på sin plats. Teatern var ett magiskt rum där jag i fortsättningen ville vistas så mycket som möjligt. Och den magin fungerar förstås oavsett vilken sorts pjäser som spelas.

Jag anar fantasilöshet och lathet bakom den här sortens val av repertoar, men det allvarligaste är nog konsekvenserna för den inhemska dramatiken. Finns det verkligen författare som vill skriva direkt för scenen när teatrarna hellre väljer den här lätta vägen och det är både ekonomiskt och konstnärligt lönsammare att skriva TVserier som ju är en favoriserad genre ? TV-teatern som en gång gav arbetstillfällen åt dramatiker som Bengt Bratt är nedlagd sedan länge och häromdagen skrev dramaturgen Henrietta Hultén på Facebook att radioteatern också försvinner och ersättes med produktion av underhållande och spännande serier därför att publiken älskar sådant. Var ska den som vill skriva dramatik ta vägen ? Jag är inte så orienterad om de yngre författarna att jag kan slå larm men undrar i alla fall om vi är på väg att förlora en dramatikergeneration.

Gläd mig gärna genom att bevisa att mina fårhågor är överdrivna.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |