Kan man man tycka om en författares skriverier trots att han eller hon står för värderingar som man absolut inte kan dela? Till exempel anses Cêline vara mycket läsvärd samtidigt som han var uttalad antisemit. För min del blev frågeställningen aktuell när jag i en boklåda hittade den självbiografiska skriften “På båda sidor om fronten” av finlandssvenske konstnären Emil Cedercreutz.
Cedercreutz (1879 – 1949 ) var skulptör och hans bronsdjur, oftast hästar, finns utplacerade runtom i Finland. Men han gjorde också silluettklipp och det är kampen för att hålla detta hantverk levande under finska inbördeskriget som han berättar om i ett kapitel med titeln “Mina saxar”.
Ordet siluett kommer från Etienne de Silhoutte som på 1700-talet var finansminister åt Ludvig XV. Uttrycket a la silhouette kom på grund av hans sparsamhet att användas om allt som var snålt och otillräckligt. Så småningom begränsades det till att gälla enbart pappersklipp där man ju också rör sig med små medel. En sax, ett svart papper, bara konturer, inga skuggor, inga valörer. Man håller saxen hela tiden i samma läge i höger hand och papperet i vänsterhanden rör sig åt olika håll under saxens snabba arbete. En som verkligen behärskade det här var H. C. Andersen som gärna underhöll barn med avancerade kompositioner.
Det Cedercreutz skriver är sympatiskt och man lider med honom när han förlorar sina saxar vid de rödas angrepp 1918. Hans hem skövlas och plundras. Att pengar och ägodelar rövas bort kan han stå ut med, men saxarna…
Så vänder man blad och läser om vad han kallar ” Stora ögonblick ” och vad är det? Jo, det är krigets bragder och nedkämpandet av den röda finska hären. Det är käcka soldater som beklagar att de tillfångatagna inte har vett att försöka fly så man får möjlighet att skjuta dem. Och det är en yngling som i mustiga ordalag berättar om tvångsklippning av ryssbrudar, alltså kvinnor som gett sig i lag med fienden. Man förstår att det är tillåtet att behandla dem hur man vill och efter vilka lustar som helst. “Kalla honom ej rå, och kalla ej tidsandan brutal! Tiden är ny, begreppen äro nya “‘, kommenterar Cedercreutz och mer krigsromantik följer.
Och det är väl här någonstans jag tappar lusten att vandra vidare vid hans sida. Chauvinismen slår tillbaka på det han nyss berättat om sitt konstnärsskap. Några små saxar väger lätt mot massavrättningar av unga människor i de finska skogarna.
Strindberg kommer alltid på tal när man diskuterar förhållandet mellan person och verk, men han är lätt att handskas med. Retar man sig på kvinnosynen i en roman kan man alltid plocka fram en annan volym där man instämmer i allt han skriver. Då är det värre med såna som Céline, eller som här Cedercreutz, där man inte kan bortförklara att deras obehagliga åsikter är uttryck för en konsekvent grundinställning som färgar allting. Med en suck låter jag siluettklippen följa med när jag flyttar Cedercreutz skrift från bokskåpet till giftskåpet.