Sigfrid och vuxenlivet.

” Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för jävligt . ” Så tyckte Hjalmar Söderberg. Och Sigfrid Siwertz ( 1882 – 1970 ) instämde. Han skrev till och med en bok, ” Att vara ung ”, om hur det kändes att växa till människa i sekelskiftets Stockholm. Som ensam, rädd och självföraktande i ett högborgerligt hem såg han sitt enda värde i det han presterade i skolan. Till flickorna vågade han sig aldrig fram. I en hemsk scen vaknar han efter intensivt examensläsande och ser sig själv i sänggaveln mittemot lyfta ut sin egen hjärna, hängande i trådar från sin utspärrade fingrar. Ett sammanbrott tänkbart fortfarande ett par generationer senare och ännu idag att döma av rapporter om hur gymnasister bränner ut sig, nu tydligen mest flickor eftersom pojkar påstås inte bry sig.

De gamla. Pessimisternas skamsamhälle levde i stort sett kvar ändå tills sextiotalets ungdomsrevolt, tack och lov för den, gjorde sitt bästa för att provocera sönder det.

Min personliga erfarenhet är att innan dess fick ungdomar i sällskap med vuxna finna sig i att sitta tysta tills de blev tilltalade och då bara artigt svara på frågor, inte yttra åsikter. Sade man något spontant eller oöverlagt borde man skämmas, det lärde man sig redan som barn då man jämt, särskilt i skolan, måste bocka och ta i hand och såga förlåt, jag ska aldrig göra så mer. Mina föräldrar var bra människor som behandlade mig med värme och respekt, men de levde ju i sin tid och uppfostrade mig till att inte väcka onödigt uppseende. Eftersom jag, som en gång Sigfrid Siwertz, mest satt hemma och studerade var risken inte stor.

Så fortgick det ända till ett tvärstopp som exakt kan dateras till nittonhundrasextiosex års sista dag. Familjen skulle fira traditionellt nyår med bästa vännerna och på vägen dit vädrades upprördheten över en aktuell skandal. Skådespelaren Per Oscarsson hade klätt av sig allt utom kalsongerna i TV och pratat om sånt man inte bör prata om. Jag hade inte sett programmet.

Indignationen fortsatte under festen. Samtliga utom jag hade fyllt fyrtio med råge och alla tyckte de illa om Oscarssons framträdande. Då vaknade plötsligt något inom mig och till allas förvåning yttrade jag mig efter att i alla år artigt suttit tyst tills jag blivit tilltalad. Jag gick ensam aggressivt till fridstörarens försvar, argumenterande mångordigt på ett sätt som jag själv aldrig trott mig om. Det gick inte att få stopp på mig. De fullvuxnas lama inpass räckte inte till och nu blev det de som artigt lyssnade som en frikyrkoförsamling förstummad inför en rabiat predikant.

Jag fortsatte belysa ämnet med säkert naiva moraliska argument långt över tolvslaget och när vi under tystnad vacklade hemåt blygdes och förundrades jag över vad jag vågat mig på. Men ingenting blev sig riktigt likt igen. Man kan tycka att det borde skett ett par år tidigare, men jag har alltid varit sen på bollen. Kanske var det då jag tog mig rätten att bli vuxen. Tack Per Oscarsson, vad du än sade.

Sigfrid Siwertz unnades ( även han ) ett långt liv, fyllt av lyckligt författande från 1905 och så gott som ända till slutet . ”Mälarpirater ” ingick i folkskolekanon och ” Selambs ” blev TV-serie. Nog såg han ut att tycka vuxenlivet var skönt när han styrde framåt i sin egen båt.

P

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *