Sean Henry.

Nu, under oktober månad, ställer Sean Henry återigen ut sina skulpturer hos Galleri Johansson/Sandström på Hudiksvallsgatan. Det passar bra att närma sig hans introverta figurer en duggregnig gråmulen höstdag. De är så fjärran framgångsmänniskorna som gör sig bäst exponerade i sol.

Avskurna från de sociala sammanhang de förmodligen annars ingår i är de upptagna av att grubbla över något viktigt, just nu avgörande, något privat eller kanske något allmängiltigt. Hur nära man än går dem kan man inte få ögonkontakt och de verkar inte bekymra sig om att man granskar den skrovliga strukturen på deras händer eller kinder. Det ord som för mig sammanfattar vad jag känner inför dessa ensamma människor är: ömhet.

Henry avbildar helst människor han har en personlig relation till och gör dem antingen mindre eller större än de i verkligheten är och man tänker : Så stor och ändå så sårbar, eller Så liten och så utsatt. Han lät en gång en kvinna vara stor och i sina armar höll hon en soldat .som liknade ett litet barn, rofyllt sovande och utan marschkängor. Henrys människor har ofta nakna fötter i sandaler.

Utspridda i galleriet står eller sitter små människor i sina egen världar. I det centrala rummet dominerar däremot ett par i stort format. Två unga människor, en man och en kvinna, står vända mot varandra i något som kan utvecklas till antingen en sammandrabbning eller ett vänskapligt eller kärleksfullt möte. Det är alltså en interaktion, en berättelse, som antydes. Jag går hellre runt dem än trampar in i kraftfältet mellan dem och fjärmande är också att den unga kvinnans hud ovanligt nog polerats så glatt och fri från skavanker. Men detta distanserande, kylan, behövs nog för att inte ömheten ska bli överväldigande.

Sex månader framåt kan man möta en av Sean Henrys slitna män i stort format i Humlegården, bakom Kungliga Biblioteket. Han sitter där med en portfölj i knät och ser ut som om han måste bestämma sig om något innan det är försent. Blicken är skarp och han ser bort mot äreminnet över Linné mittemot. Våra känslor inför den senare är irrelevanta. Vi förväntas bara se upp mot honom, beundrande hans geni. Henrys människor Däremot är våra jämlikar i vår ögonhöjd, antingen de återges som större eller mindre än vi.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |