Rovdjurets långa blick.

Den legendariske doktor Alling i Höganäs höll sig med en tam puma som vandrade omkring fritt i hemmet och läkarmottagningen. En dag fick han besök av en gumma som led av förstoppning. ” Då visade jag min puma ” sammanfattade han enkelt och elegant den lyckade behandlingen.

Julian Barnes återger i sin roman, ” Tidens larm ” hur det gick till när Stalin kallade till sig kompositören Chrennikov och uppnådde samma effekt som puman. Han låtsades först strängt upptagen en god stund, såg sedan upp från sina papper och gav den livrädde, nervöst väntande mannen ” en lång blick “. Det räckte mer än väl. Medkänslan med Chrennikov avtar när man får veta att han var en av det sovjetiska kulturlivets värsta medlöpare, den som höll sig vid liv längst av alla genom att ställa sig in hos makten. Att han förtjust själv återberättade den här pinsamheten gör honom inte mer sympatisk.

Ingen hade väl maktposition som räckte till att skrämma igång tarmarna på diktatorn själv. En liten detalj i S. S. Montefiores digra biografi över Stalin visar hur skyddad han var mot den skräck sovjetmedborgarna måste leva med. Mitt under kriget skulle han besöka fronten och gav sig iväg ditåt i sin amerikanska lyxbil av märket Packard. Han inkvarterades med sitt följe i en liten stuga hos en gammal dam, en utvald representant för det enkla folket, som såg till att han kunde inta ” en uppsluppen middag ” . Ordentligt påstruken ville Stalin sedan visa sig generös mot sitt folk genom att betala henne för gästfriheten. Men eftersom han inte handskats med pengar sedan oktoberrevolutionen hade han ingen aning om hur stor summa det borde bli och inte heller de medföljande generalerna hade några kontanter på sig, bara medaljer och ordnar.

Dagen därpå skulle de högsta militärerna möta upp för att lämna lägesrapport. De fick traska några kilometer från krigsskådeplatsen till den lilla byn där Stalin väntade utanför stugan vid några träbänkar som i hast snickrats ihop. En fälttelefon hade riggats upp åt honom. Att alltsammans var primitivt såg han inte som någon nackdel, det bara förstärkte illusionen att han var mitt uppe i det heroiska kriget.

Han tog emot rapporten, gav några order, skickade tillbaka generalerna och uttalade en önskan om att få besöka fronten. Chefen för säkerhetstjänsten Beria, som var med, avrådde bestämt. Denna avgrundsfigur, som själv personligen utdelat många nackskott, månade alltså helt plötsligt om att Stalin inte skulle behöva se de allra värsta hemskheterna. Det fick räcka med ett besök på ett fältsjukhus. Där blev Stalin så illa berörd av alla amputerade armar och ben som kastades i slaskhinkar att han började må dåligt och fick ett anfall av ledvärk. Han kördes mot Moskva, hopkurad i sin skottsäkra Packard.

Snart stannade bilen, Stalin klev ur och undrade om det fanns risk att buskarna utmed vägkanten var minerade. Men det kunde ju ingen veta något om. Då drog Stalin, högste överbefälhavaren, ner byxorna och uträttade sina behov mitt på vägen. Jag vill gärna tänka mig att han hellre mött en puma än att behöva sitta där på huk inför alla sina generaler. Men kanske var han, som Lenin betänksam påpekat, skamlös.

Nu vilar Josef Stalin i Kremlmuren, efter avstaliniseringen inte längre i mausoleum vid Lenins sida. Och doktor Allings puma förevisas, uppstoppad, på Höganäs museum.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>