Den som bedåras av god teckningskonst reder sig gott och väl på de smulor som sprätter iväg från den krassa marknaden. Ovanstående studie, av en man som läser tidning i en tågkupé, gömde sig i ett hörn på Stadsmissionen eller om det var hos Myrorna. Tyvärr har den blekts med åren men man ser ändå att den är gjord av en driven artist, frågan är vem. Signaturen är svårtydd. Jag gissar att begynnelsebokstaven är J och så finns det lite prickar som kan antyda ü eller några i:n. Den är daterad till 1952.
Först trodde jag mig ha kommit över ett verk av Dagens Nyheters tecknare Birger Lundquist för den snabba, lediga iakttagelsen är på hans nivå. Men det är omöjligt av flera skäl. Inte med bästa vilja kan man få fram hans namn ur signaturen. Vidare insjuknade Lundquist på senhösten 1951, i någon njuråkomma han antogs ha dragit på sig under sina många reportageresor. I mars året efter dog han 42 år gammal. Under två decennier hade han tecknat kolossalt mycket och höll hela tiden en imponerande hög kvalitet. En förebild för många ända fram i vår tid, förmodligen också för den okände som gjort den här teckningen.
Ytterligare en sak som talar emot att det skulle vara Lundquist är att han använde en förstklassig reservoarpenna och aldrig skulle ha nöjt sig med ett i längden obeständigt bläck. Det skulle inte hans redaktörer på DN gjort heller. Allt, minsta streck, måste hålla för reproduktion i tidningen.
Två andra fynd får bli utgångspunkt för lite reportageteckningshistoria. Bakom kontorsinteriören, en illustration av Lundquist till kåseri eller dagsvers på Dagens Nyheters Namn och Nytt 1937, kan man ana en blyertsskiss som sen renritats med stålstift och pensel. Så gjorde man då och sen länge tillbaka. Kalendern visar 7 juni och detta exakta datum blir en lustig poäng eftersom han bara någon månad senare gav sig ut på en för honom viktig resa. Han tecknade sig fram bland exotiska människor och miljöer i medelhavsländerna och Nordafrika. Inte särskilt mycket kunde publiceras men resan innebar i alla fall en konstnärlig frigörelse.
Den första kända reservoarpennan ägdes av kalifen al Mu’izz på 900-talet e.Kr. Men frågan är hur väl dess inbyggda bläckbehållare fungerade. Det tog många århundraden innan man kunde lösa grundproblemet : behållaren måste återfyllas med luft motsvarande den mängd bläck som den levererar, annars flyter bläcket inte jämnt. Den amerikanske försäkringsagenten Waterman blev, på 1880-talet, så ilsken över att en dålig reservoarpenna sölat ner ett kontrakt att han gav sig fan på att skapa en som höll måttet, vilket han till slut lyckades med. Det var också ” den utmärkta Watermans Artist Pen, med guldspets” som Stockholmstidningens tecknare Georg Lagerstedt använde på 20-talet, vilket inspirerade Lundquist.
Under beredskapsåren började den senare publicera reservoarpenneskisser direkt utan omritning. Läsare reagerade förstås och tyckte det såg slarvigt ut men man vande sig och kom att med tiden se värdet i teckningarnas vitalitet.
Slutligen: den osignerade studien av skridskoåkarna är en äkta lundquistare. Det vågar jag slå fast. Men vem som gjort den lilla skissen föreställande en tågresenär är fortfarande en gåta som väntar på sin lösning.

