Resenärer och tjurskallar.

I sin anmälan av Rebecca Solnits “Wanderlust” i dagens Svenska Dagbladet bidrar Kristoffer Leandoer till bokens flöde av litterära vandrare genom sina egna svenska exempel: från den andlige resenären Swedenborg till Vasastadens skildrare Elin Wägner och luffaren Harry Martinsson.

På senare år har jag börjat misstänka att det är något fel på mig eftersom min vandringslust inte, som hos de flesta människor i min ålder, sträcker sig till flera årliga långresor. Mitt livs första utflykt utanför Europa, en sjuttioårspresent, är i antågande och det gläder jag mig åt, men har inget emot att sedan återgå till att, som en tamgås, vagga fram på hemstadens gator och utan avund se flyttfåglarna sträcka ut på himlen över mig.

Min attityd innehåller väl något slags tjurskallig protest mot sättet att prata om resandet som utmaning, prestation och konsumtion. Solnit tycks luta åt samma håll när hon säger sig ha svårt för det slags vandring som bergsbestigning representerar. Att ta sig högst, svårast och först någonstans anser hon vara ett brott mot fotvandringen som bör vara en frizon från ” det kvantifierbaras tyranni”.

För att stärka min tes behöver jag inte ta mig längre än till bokhyllan och hämta “Resa i min kammare” av Xavier de Maistre ( 1763 – 1852 ), en fransk ädling och officer som deltog i en rad europiska fälttåg. Han dömdes en gång i sin ungdom till fyrtiotvå dagars husarrest för att ha utkämpat en duell och det var under denna utmätta tid han skrev sin lilla bok. Man kastade alltså inte ner honom i en fuktig fängelsehåla utan han fick sitta av straffet i sin egen kammare, i sin mjuka fåtölj och sin säng som var draperad i rosa och vitt, omgiven av sin hund, sina böcker och porträttet av den vackra tillbedda madame de Hautcastel och med den lojale betjänten alltid till hands. Han behövde inte som sina samtida skumpa fram i dragiga karosser på eländiga vägar, men även hans resa innehöll om inte umbäranden så dock missöden: en tiggare stod plötsligt i dörren och bad om en allmosa och överraskad av den oväntade gästen vände sig de Maistre för hastigt om, välte med fåtöljen och gjorde sig illa.

Han lät blicken vandra över sina kopparstick, målningar och medaljonger och försökte engagera betjänten i samtal om konsten och skönheten. Han tänkte vemodigt tillbaka på en vän som dött. Framförallt ägnade han sig åt ett teoribygge som skiljde på själen och djuret i människan. Djuret var förmodligen drifterna, som ville få de Maistre att förolämpa tiggaren och kasta sig över madame de Hautcastel. Även hunden drogs in i resonemanget ( jag lovar att i fortsättningen hålla min Ragnar utanför alla liknande spekulationer ).

Så mycket mer skrev de Maistre inte och när han på sin ålderdom, som alltså blev lång med den tidens mått, påmindes om sin bok kommenterade han att ” min kropp kan ni väl sätta i arrest, men min själ kan ni aldrig beröva friheten”. Ett sätt att säga att den inre resan är den viktiga, vart den yttre än bär hän om den alls äger rum. Hans eget kammarspel blev väl mest en charmfull bagatell, men en inte så sorglös och flegmatisk person hade kunnat åstadkomma stor litteratur under de fyrtiotvå dygnen.

Tänk så många här i världen som av livsomständigheterna var hänvisade till långvandringar utan att egentligen komma någonvart alls! Jag syftar till exempel på mina egna anfäder som varje dag gick miltals fram och tillbaka över sina skånska åkrar bakom plog och häst, i leda och någon gång i lust. Och reste därutöver inte längre än till några månaders exercis på Revingehed. Men gående därhemma tänkte de kanske tankar som kunde platsat i Solnits översikt.

Nu hör jag röster som talar om för mig att det visst är värdefullt att se världen och möta andra kulturer. Hur skulle det gå om ingen gjorde så utan bara höll sig till vad de redan vet ? Och det försöker jag naturligtvis inte bestrida, mumlar bara något avvärjande och drar mig, fortfarande tjurskallig, tillbaka till min kammare.

 

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |