Rättegången mot de ökända bedragarna Lund och Schröder blev höjdpunkten i min nämndemannakarriär. Målet skulle pågå i tre veckor och man hade samlat ihop en nämnd på fem personer där jag tillhörde ungdomarna. Två av oss hade nämligen inte fyllt sjuttio år.
När vi hälsat på varandra och på den kvinnliga domaren ropades målet upp och parterna tågade in. Lund satte sig arrogant tillbakalutad med kavajen uppknäppt över den dyrbara sidenskjortan och såg oss alla fräckt i ansiktet. Den vackre Schröder tittade blygt ner i bordet. Mellan dem ruvade deras advokat, en stor, tung karl.
En sataniskt leende åklagare läste upp åtalspunkterna. Han hade ett retfullt sätt att titta över läsglasögonens kant på männen mittemot som om de vore små okynniga rackarpojkar. Det bet inte på Lund och Schröder men desto mer på advokaten som inte tålde skämt. Åklagaren hade dessutom tagit reda på att denne man saknade fullständig yrkeskompetens och därför envisades han med att kalla honom kandidaten.
Nämndemannen som satt bredvid mig hette Halvarsson och var pensionerad tulltjänsteman. Han viskade: ” Kan du vara bussig och sparka mig lite på benet om jag nickar till. Det ser så illa ut om man råkar somna.” Annars hände inget av vikt de första dagarna. Jo, förresten, jag förlorade mitt anteckningsblock. Helt säkert hade jag haft det med mig.
Vittnena kallades in, förestavades eden och fick veta att den som ljög kunde åtalas för mened. Inför detta hot sjönk de alla ihop och vågade inte med bestämdhet säga någonting alls. Efteråt tillfrågades de om de haft några utlägg för att ta sig till rätten och då blev de glada igen, tog fram miniräknare och kalkylerade sina kostnader efter högsta timpenning. Domaren förklarade att statsverket tyvärr aldrig kunde betala mer än tvåhundra kronor. Vittnena undrade då varför man överhuvudtaget skulle inställa sig om man bara förlorade på det, varpå detta diskuterades under dubbelt så lång tid som själva vittnesmålen. Jag räknade till tjugofem vittnen första veckan och måste sparka farbror Halvarsson flera gånger. Nu var mitt busskort också borta.
Vi i nämnden gick under pauserna ut till kaffeautomaten i korridoren. Farbror Halvarsson haltade svårt. De andra tre var Veteranen, Modersgestalten och Den Seriöse. Veteranen, som varit ordförande i nämndemannaföreningen, balanserade sitt kaffe mellan ett par tunna fingrar och sade vänligt:
” Ni ungdomar har säkert många frågor att ställa till oss gamlingar. Fråga på bara. ”
” Varför bär domaren slips ? ” undrade jag.
” För att få auktoritet.” sade Modersgestalten. “Om hon klädde sig som en dam skulle hon genast bli trakasserad. Ni anar inte vilka hemska karlar som dyker upp här, se bara på den förfärlige Lund. Men herr Schröder är en annan sort, den stackars unge mannen har bara hamnat i dåligt sällskap. “
” Jag kanske kan få ta uppmärksamheten i anspråk genom att berätta en liten lustig historia” sade Veteranen. ” Det var så att en skomakare i en landsortskommun utsågs till nämndeman. Han blev mycket stolt över detta och tänkte att han borde leva upp till sin nya ställning, rentav börja gå i kyrkan. Han råkade göra sin entré där just när församlingen reste sig upp för att sjunga en psalm. Då sade han : Sitt för all del, kära vänner, igår var jag inte förmer än ni ! “
” Vad var det för psalm? ” frågade Den Seriöse, en man med förgrämt ansikte. Han var den andre ungdomen. ” Det kan ha sin betydelse. På vissa psalmer reser man sig inte.Och var det vanligt att skomakare blev nämndemän ? Nog bör han väl ha varit i kyrkan någon gång … “
Veteranen bad oss med förtvivlan i rösten att glömma historien. Den var nog inte så rolig ändå. Han räddades av att en högtalare kallade oss tillbaka till sal ett där förhandlingarna återupptogs.
” Hur ska man stå ut med den där karlen i tre veckor ? ” mumlade Veteranen när vi bänkade oss i salen.
” Var inte arg på honom. Han har det nog inte så lätt,” sade Modersgestalten.
” Jag har blivit av med min pennkniv. Tror ni Lund kan ha knyckt den ? ” sade farbror Halvarsson, som ville sitta någon annanstans nu. Hans plats intogs av Den Seriöse som genast började diskutera något med mig. Tråkigt nog ville han inte bli sparkad på benet, men framvästa verbala angrepp hade lika god verkan.
Åklagaren fortsatte sina försök att bryta ner advokatens tålamod och efter två veckor lyckades han få honom att beklaga sig över allt harvande i smådetaljer. Åklagaren tittade upp över glasögonen och sade lent, som om han tröstade ett litet barn:
” Nu ska kandidaten inte vara ledsen på mig…”
Advokaten reste sig rasande i sin fulla längd och röt att han inte tänkte finna sig i detta längre. Han avsade sig målet, lämnade salen med långa kliv och slängde igen inte bara en utan två dörrar. Rättssalarna hade dubbla dörrar för att förhandlingarna inte skulle höras ut, därför kunde sortin bli extra pampig. Kvar på bordet hade han lämnat alla sina handlingar och sin portfölj. Lund sneglade lystet på den. I tystnaden som följde var vi säkert flera som undrade hur advokaten skulle kunna hämta sina saker utan att förta effekten av sin uppvisning.
Domaren bestämde att rätten skulle ta en halvtimmes paus och under den övertalades advokaten att fortsätta. Han kom tillbaka med värdig min, men när han efter en stund frågade efter sin reservoarpenna, som försvunnit, hade rösten förlorat sin pondus.
I slutet av andra veckan gjorde vi ett par dagars uppehåll eftersom domaren hade fått migrän och då passade farbror Halvarsson på att gå till vårdcentralen med sitt onda knä. När vi återsamlades för att gå igenom hur långt vi hunnit med målet summerade vi också vad vi dittills blivit bestulna på. Förutom det jag nämnt hade Den Seriöse blivit av med en bok och någon hade stulit en fin sax och två fotografier ur Modersgestaltens handväska. Veteranen var först för finkänslig för att säga något, men medgav sedan att han saknade ett glasögonfordral.
Sista veckan ägnades åt tolv nya vittnen som korsförhördes och motsade varandra och domaren hotade att åtala flera av dem för mened. Lund hade nya skjortor varje dag och ansade naglarna med en elegant fil. Modersgestalten tittade igenom handväskan och konstaterade att hon hade sin kvar. Domaren gav farbror Halvarsson tillsägelse för att han visat förakt för rätten genom att somna. Schröder sov däremot hela tiden förstod jag nu, dittills hade jag trott att han bara haft sina långa ögonfransar sedesamt nedfällda. Ingen ville längre sitta bredvid Den Seriöse, inte ens Modersgestalten.
Så var alla vittnen hörda och det var dags för slutpläderingar. Åklagaren krävde strängast tänkbara straff. Advokaten svarade med ett långt salvelsefullt tal där han på ett tarvligt sätt ifrågasatte samtliga vittnens trovärdighet. Åklagaren låtsades studera sina papper under hela anförandet för att dölja att han inte kunde hålla sig för skratt. Advokaten lämnade slutligen domaren ett papper med sina ersättningsanspråk och sedan utrymdes salen så att rätten kunde hålla enskild överläggning.
Farbror Halvarsson kunde inte deltaga i den förrän han laddat om hörapparaten, men batterierna var försvunna. Vi hjälptes alla åt att leta efter dem. Jag föreslog att Lund och Schröder som ändå bara satt ute i korridoren och väntade på sin dom skulle skickas att köpa nya. Men det gick inte an.
Till slut började överläggningen. Den hade snart varit avklarad om inte Den Seriöse envisats med att hela tiden dra igång principdiskussioner. Domaren lyfte med darrande hand ett glas vatten, som hon löst upp huvudvärkstabletter i, och lovade att om han dök upp på ytterligare ett av hennes mål skulle hon genast avsäga sig det. Vi blev i alla fall nästan eniga om att oskadliggöra de två åtalade för flera år framåt, men Modersgestalten ville absolut reservera sig mot Schröders dom. Slutligen halverade vi advokatens arvode under dånande skrattsalvor.
Ett par dagar efter rättegången fick jag besök av Veteranens son, som generad lämnade tillbaka anteckningsblocket och busskortet. Han hade redan varit hos de andra och återställt allt utom advokatens reservoarpenna som Veteranen råkat tappa bort.
