Rachel Cusk.

Nu har jag läst den kanadensisk-engelska Rachel Cusks romantrilogi ” Konturer ”, ”Transit” och ” Kudos ” . Författarinnan Faye, nyskild mamma med två söner flyttar till London och böckerna handlar om hennes samtal med de människor hon möter när hennes nya hus renoveras och när hon håller skrivarkurser eller reser iväg på konferenser och festivaler med författarkolleger och förläggare. Hantverkare, högochlångtflygande herrar på flykt från businessklass, egocentriska författare, dessillusionerade yrkeskvinnor och försummade tonåringar, alla berättar de om sina liv för Faye som kan både lyssna och delge skarpsinnigheter.

Man har kallat Cusks böcker en förnyelse av romankonsten, men frågan är om det inte lika gärna skulle kunna vara noveller. Dialogerna och monologerna löper på i en lång kedja, och inga av personerna utom berättaren Faye återkommer i ett nytt sammanhang. De är förbrukade när de återgett sina erfarenheter. Inte heller kan man kalla det dokumentära intervjuer eftersom hon knappast under så kort tidsrymd skulle kunna ha turen att möta en så många människor som alla, utan tomt mellansnack, har så mycket viktigt att meddela. Det är som om de stått på lur och väntat in Faye, laddade med varsin originell och gripande livshistoria som dessutom ger ett nytt perspektiv på det som avhandlats dessförinnan. Varje berättelse innehåller stoff till en roman, så på det sättet kanske Cusk förnyar romankonsten.

Faye själv hinner komma till tals med egna funderingar både under och mellan mötena, men när hon själv äntligen ska intervjuas om sitt författarskap blir det, ironiskt nog, även då så att hon får finna sig i att vara lyssnare när intervjuarna brer ur sig om sig själva.

Egentligen är det ointressant att spekulera om vilken genre man ska peta in de här böckerna i. Crusk ( född 1967 förresten ) har sin konstnärliga frihet att fabulera ihop levnadsöden och hon gör det förbannat bra, med både humor och stilistisk elegans. Jag ställer in de tre snyggt och enhetligt formgivna volymerna i hyllan och läser gärna fler hur många hon än får för sig att skriva.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |