Det lilla välfunna ordet.

I Monthy Pytons klassiska sketch flyter en osannolikt fet man in på restaurang och beställer den ena rätten efter den andra. Till slut förklarar han sig vara tillfreds, men då trugar man på honom en sista liten läckerbit och han rämnar i ett fyrverkeri av inälvor och osmält mat.

Detta kan ses som metafor för hur en borgerlig publik, också mätt och belåten och trygg med en världsbild i jämvikt, briserar när ett olämpligt ord hörs från scenen där harmlös underhållning förväntas.

Den bisarre dramatikern Alfred Jarry, patafysikens anfader, lyckades med precis en sådan provokation när hans pjäs ” Kung Ubu ” från 1896 uruppfördes i Paris. Kungen själv, en diktator sedd i skrattspegel, öppnade föreställningen med att vråla: Merdre ! Merde var ett vanligt franskt skällsord som inte borde väcka anstöt, men förstärkt med det extra lilla r:et tog det skruv. Det spreds inte precis inälvor över salongen, men publiken släppte i alla fall ut allt av bigotteri och pompösa anständighetskänslor den bar inom sig.

1901 ville författaren och baronen Ernst von Wolzogen introducera den franska kabarèttraditionen, som Jarry ingick i, på sin ” Buntes Theater” vid Alexanderplatz i Berlin. Han hoppades på en Ubueffekt, men var osäker i sin kontakt med den föga aristokratiska publiken. Därför bjöd han in den pålitligt opålitlige poeten Hans Heinz Ewers.

Ewers ( 1871 -1943 ), en vacker elegant man med emaljöga och ansiktet täckt av mensurärr, var välkänd för sin förmåga att ställa till förtret i alla sammanhang han trängde sig på. Hans mest kända litterära insats var annars romanen ” Alruna “, skriven många år senare. Den bygger på en gammal myt om hur en avrättad lustmördare i dödsögonblicket avger sin säd i marken som befruktas och resultatet blir Alruna. I träsnittet här har jag inspirerats att avbilda Ewers tillsammans med en alruna.

Inför den för kvällen elegant uppklädda publiken reciterade alltså Ewers sina dikter och strax kom ordet, ”popo”. Det var tysk vardagsslang och betydde ungefär arschle, inte särskilt uppseendeväckande i folkmun men på en teaterscen fick det en annan verkan. Wolzogen fick sin skandal, men det kostade. Ewers lurade av honom halva hans skådespelartrupp till en egen nystartat scen.

1969 gjorde den fria gruppen Pistolteatern i Stockholm en nytolkning av Kung Ubu. De kallade den ” Direktör Ubu ”, alltså med en tydlig adress på provokationen. Men hur skulle man, nu när så många var politiskt överens, lyckas reta den radikala grupp som utgjorde publik? Lösningen blev att direktören hoppade fram och skrek:” Knullfitta ! ”

Jag såg faktiskt denna uppsättning, upprest till huvudstaden på studiebesök och ingående i en stor grupp studenter från institutionen för drama-teater-film vid Lunds universitet. Vi hade redan under en vecka sett all bra teater på repertoaren och satt nu liknöjda och lät det omsorgsfullt valda ordet glida förbi som en replik bland andra. Den laxerande effekten uteblev.

Föreställningen var väl inte så lång att en paus ingick, kanske följdes den av att vi satt kvar och diskuterade med skådespelarna och regissören. Det brukade vi få göra. I alla fall smet jag ut för att lufta mig en stund och hörde då någon snyfta i en port bredvid.

Det var en av mina kurskamrater som smugit sig undan i kvällsmörkret. En udda person i denna, trots alla våra ansträngningar att vara originella, likformiga församling. Hon var äldre än de flesta av oss och utstrålade bildning och elegans, var välsminkad och hade svärtade korkskruvslockar. Det var otänkbart att hon skulle dra på sig ett par urtvättade jeans.

– Får man verkligen säga vad som helst på en teaterscen ? ! frågade hon med skälvande stämma.

Jakten på det rätta, förlösande ordet fortsätter. Alltid finns det någon det biter på.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |