Promenad med en padda

PROMENAD MED EN PADDA.

Jag fick en iPad i sextiofemårspresent av min familj, tog den genast till mitt hjärta och döpte den till Paddan. Nu går vi till närmaste kafe, Weindels på Varvsgatan, och bänkar oss vid en standardkaffe som jag aktar mig för att spilla över min nya kamrat. Fingertopparna leker sig redan lätt fram över det inbyggda tangentbordet och jag tänker att barn som föds i det här seklet kommer aldrig att hamra på en skrivmaskin och de kommer heller inte att förstå att man en gång till och med såg det som en njutning.

Weindels har inget internet så vi tar oss vidare till biblioteket på Hornsbruksgatan för att koppla upp oss, lite skuldmedvetna över att gå dit av en sån anledning. Sanningen att säga är jag numera inte tillräckligt kulturellt korrekt för att låna hem något, stannar i stället till vid vagnen där utsorterade böcker säljs för en femma styck. Bland dem ligger en liten volym med titeln ” Vad hade du väntat dig! ” av Margareta Sjögren-Olsson ( Bonniers, 1990 ), som uppges handla om de dråpligheter, förödmjukelser och obekanta situationer som plötsligt drabbar en vid sextiofem. Det borde väl vara något för mig.

Den hurtiga baksidestexten stämmer inte riktigt. Boken är snarare en vemodig betraktelse över hur självbilden, och andras syn på en, förändras i takt med åldrandet. Samma resonemang om att vi borde ha rörlig pensionsålder fördes redan när Reinfeldt var en obekymrad ungmoderat. Margareta Sjögren-Olsson, som var kulturjournalist på Svenska Dagbladet, noterade också att på Island talade man inte om pension utan om efterlön. Det kan få en att fundera över hur ordvalen styr våra värderingar.

Alltid står en professor Ingvar beredd att förklara för oss hur våra hjärnor fungerar. 1990 hette han David i förnamn och sade att ” ålderns dom kan mycket väl tänkas vara villkorlig.” Det finns människor som har sin verksammaste tid långt efter att omgivningen slutat räkna med dem. Arkitekten Frank Lloyd Wright hade vid sextioåtta års ålder bara fått två hus byggda. Under de tjugotre år han hade kvar ritade han och fick uppförda etthundraåttio byggnader. Man kan också nämna vår förre kung som var folkpensionär när han besteg tronen och sen hann sitta där i så gott som ett kvarts sekel.

För några år sedan hade jag en serie i Dagens Nyheter om Stellan som envisades med att blotta sig i alla möjliga sammanhang. En yngling ringde och sade att en så fräck och rivig figur ville han ha till ett ungdomsförbunds webtidning som han var redaktör för. Men när vi möttes var det inte längre tal om att jag skulle göra en serie. I stället föreslog han att jag i en krönika, “Farfars hörna”, skulle bidra med den äldre generationens perspektiv. Förmodligen kunde han inte föreställa sig att någon som fyllt sextio längre var i stånd att åstadkomma något vitalt trots att han just sett exempel på att det var just det jag kunde. Om vi inte träffats personligen hade jag säkert fått göra serien.

Men Stellan och jag finns kvar och vi fortsätter ihärdigt att påminna världen om oss, på våra olika sätt. Jag hämtar mitt andra husdjur och tillsammans går vi till hundrastgården vid Kristinehovs Malmgård där jag försöker få dem att leka med varandra. Men Paddan vill inte riktigt förstå.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |