Plågas eller njuta.

Det bor en livsnjutare på Hornsgatan. Vid tvåtiden varje natt står han utanför sin lägenhet, iklädd överrock så här års, röker en cigarr och smuttar på kanske whisky ur ett stort kupat glas. Han vaggar i takt med musiken som strömmar genom hörlurar stora som gammeldags öronlappar. Ögonen är slutna och han ser ut att njuta alldeles kolossalt.

Jag vet att han har denna vana eftersom jag, som alla andra nätter, just hoppat ur hissen, ryckt upp dörren och nu i förbifarten noterar honom när jag rusar förbi med en tidning färdigvikt i handen och siktet inställt på brevlådan vid dörren längst bort på loftgången, den ende prenumeranten på denna våning.

Oftast observerar han mig inte men ibland , när mitt slammer bryter in bland välljudet i hans lurar, betraktar han mig ointresserat under halvslutna ögonlock utan att ens nicka som hälsning. När jag återvänder efter att snabbt ha levererat hos hans ende morgonläsande granne, har han slutit ögonen igen och höjer sitt glas förnöjt småleende. Cigarren ligger glödande i en askkopp på ett nätt litet bord bredvid. Det är allt jag hinner se och vill ge mig tid att se. Jag är upptagen att av förbereda mig för nästa våning, nästa port. Full fart.

Nog är detta ett, visserligen kontaktlöst men dock, möte mellan två ytterligheter: Livsnjutaren och den i sin samhälleliga tvångströja inneslutne pliktmänniskan. Jag får finna mig i att representera den senare.

I veckan offentliggjordes Ungdomsbarometern och tydligt är att ungefär en tredjedel av de intervjuade vill se sig som just livsnjutare. Allra helst beskriver flickorna sig som feminister och pojkarna som gamers, vilket innebär att ägna sig åt spel digitalt eller på någon form av bräde. Men på andra plats för båda könen kommer en vilja att leva förnöjsamt som nattugglan på min trakt.

Om man frågade dem vad begreppet livsnjutande innebär skulle de förmodligen svara att det också handlar om att sköta sin kropp, sin hälsa, så att njutningen kan förlängas långt in i ålderdomen. Alltså motionera vettigt, inte så att man plågar sig. Och många vittnar ju också om hur de njuter av att sträcka ut ordentligt på gymmet eller i motionsspåret, att känna hur de tänjer musklerna till det yttersta. Egentligen är väl det inte så annorlunda än vad jag upplever när jag, i den hastighet som känns bäst för mig, löper vidare i natten och samtidigt gläds åt tystnaden omkring mig som ger utrymme åt tankar. Så kanske är vi lika mycket livsnjutare båda två, jag och mannen som står kvar där borta på sin loftgång och vaggande i takt med sin musik tar ännu en klunk whisky och ett bloss på cigarren. Och månen lyser på oss båda.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |