Pappersmassor och massor av allting.

Litteraturforskaren Alexandra Borg upplyser oss i Svenska Dagbladet om att man på Kindle kan få tillgång till en miljon böcker för tio dollar per månad. Tanken svindlar, skriver hon, och det gör den förvisso. Man kan ju också till sina hörlurar ladda ner mer musik än man någonsin hinner lyssna på. Än sen då?

Papper eller inte, jag ger för min del tusan i vad bokstäverna tryckes på så länge relationen mellan dem och mig blir något mer, något sinnligare och påtagligare, än att de bara tar den snabbaste tänkbara fågelvägen till min hjärna. Nu råkar hela världslitteraturen finnas tillgänglig på papper och det är underbart. Jag och många med mig ägnar en stor del av vår tid åt att på bibliotek, bokhandlar, antikvariat, loppmarknader och secondhandbutiker leta efter böcker som vi bara måste läsa och kanske också äga. Besök till exempel Drottninggatan i Stockholm den söndag i augusti då Världens Längsta Bokbord äger rum. Alla de som trängs där vet att, om de skaffar rätt abonnemang kan de lika gärna på några sekunder klicka fram vilka böcker som helst till sin bildskärm därhemma. Ändå gör de sig besväret att timme efter timme gå från bord till bord och leta efter titlar de kanske inte hittar.

Jag tror att man känner sig mer delaktig i en intellektuell process ju mer man får använda sin fantasi till att hitta egna vägar till litterära upplevelser och när man når fram till dem kan man också glädjas åt att de tar gestalt i en speciell bokutgåva som man själv väljer för att den är trevligare att hålla i, se på och ja, till och med lukta på. Jag har inget belägg för det men är övertygad om att man då också får lättare att både förstå och minnas det man läser. Det kallas att vara medskapande.

Naturligtvis är det inte bortkastat att ta del av det rika utbudet av e-böcker, men för mig känns det som ett torftigt alternativ. Pappersböckernas goda rykte är definitivt inte, som det påstås i rubriken över Borgs artikel, överdrivet. Hur skulle betydelsen av all denna läsning, som ända sedan Gutenbergs dagar( och ännu tidigare i andra kulturer ) och fram till senaste sekelskiftet har skett på papper, vara övervärderad ? Det är ju som att säga att livet är övervärderat. Dessutom är det helt enkelt sexigare att läsa pappersböcker.

Som ett parellellexempel kan man se den lektion som en av mina lärare i gamla realskolan ägnade åt ämnet ” Nyttan och nöjet med att samla frimärken “. Han dikterade och vi skrev i våra blå skrivböcker ner alla de goda följdverkningarna av en sådan hobby: Man lär sig geografi om man gör sig besväret att i kartbok leta upp märkenas olika länder. Man lär sig på liknande sätt dessa länders historia. Man kan få kontakt med andra samlare vilket ökar förståelse för andra kulturer. Man lär sig genom de vackra märkena uppskatta konstnärliga värden. Han räknade upp mer som jag nu glömt. Det var ingen hejd på alla allmänbildande bieffekter och han fick flera i klassen att bli intresserade av filateli.

Men skulle det verkligen bli roligare att samla frimärken om man genast fick en hel container full av sådana levererad hem ?

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |