Eftersom posten antagligen tvingas chockhöja portot, lär vi alla få dela samma öde som huvudpersonen i Gabriel Garcia Marques kortroman ” Översten får inga brev. ” Vi kommer alltså inte heller att få några brev, men behöver i alla fall inte vänta på dem.
Översten erövrade sin grad eller snarare snabbutnämndes till den, liksom ett par hundra andra patriotiska unga män som ville rädda den colombianska republiken. Det blev för hans del bara tre månaders belägring och sen reste han hem och inväntade sin pension. Sextio år senare väntar han fortfarande. Varje fredag går han genom den lilla fattiga staden till postbåten där han alltid får samma besked: inga brev. Ingen försäkran om att pensionen ska börja utbetalas. De små slantar han kan förvänta sig försvinner bland korrumperade tjänstemän. Han och hans astmasjuka hustru har snart ingenting att leva på. I väntan på pensionen finns bara hoppet att överstens tupp ska visa sig segerrik i nästa stora tuppfäktning. Men än så länge tär den bara på deras allt magrare hushållskassa.
Varje fredag står han vid båten och ser brevbäraren bära i land postsäcken. Han släpper honom inte med blicken, och ångesten och spänningen tar fullständigt över. Hela hans liv handlar om att hoppas på ett brev. Han kunde ju sälja den där sabla tuppen, som trots allt inte verkar så stridsduglig, men inte ens det förmår han. Allt är försent, han har väntat så länge att han blivit ett med sin väntan. En människa tragiskt reducerad till ett fåfängt hopp.
Vem som helst kan väl känna igen sig i en sådan väntan. Man springer till dörren när brevbäraren hörs stöka vid brevinkastet. Jaså, inte i dag heller. Nå, man får väl vänta tills i morgon. Då kommer säkert det efterlängtade brevet. Om man inte är funtad som översten, eller så utsatt som han, kan man ju ägna sig åt andra saker och sen vaknar oron igen när det är dags för nästa dags postutdelning.
Men när man inte genom en sådan periodicitet kan fördela sin längtan, hur gör man då ? När breven i form av mail kan komma precis när som helst blir det som om postbåten ständigt låg i hamnen och tutade och krävde att man ska springa dit för just nu ligger en intressant försändelse och väntar i säcken. En del kan hantera det där, men inte jag. Trots att jag först efter medelåldern gav mig in den digitala världen styr den nu min tillvaro mer än jag vill erkänna. Har jag en mailkorrespondens igång och utsättes för ett avbrott i kontakten upptar det min tid på ett irriterande sätt. Varför får jag inget svar ? Skrev jag något opassande i senaste mailet? Man kan förstås komma överens om att ta kontakt på alldeles bestämda tider och därmed har man återinfört något av den trygga postgången. Men alla vill nog inte ha det så. Det blir tråkigt och tvingande på ett sätt som inte passar ihop med mailande.
Man kan ju alltid distrahera sig, komma ur sin fixering och rädsla för att vara bortglömd, genom att öppna samtal med andra så länge. Det finns obegränsade möjligheter till det. Så landar det åter i den där uttjatade ständiga tillgängligheten. Många trivs alldeles förträffligt med den. Så även jag ibland, men för det mesta fyller den mig med leda. Fast den andra ytterligheten, överstens, verkar ju inte lockande.

