Om två som heter Frances.

Irländska Sally Rooneys debutroman “Samtal med vänner ” har blivit en internationell framgång. Boken handlar om de två kvinnliga studenterna Frances och Bobbi som möter det något äldre paret Melissa och Nick. I intervjuer har Sally Rooney instämt i den allmänna uppfattningen att bokens karaktärer är svåra att tycka om. Den meningen delar inte jag. Visst är huvudpersonen Frances högmodig, reserverad och långt ifrån uppriktig, men dynamiska Bobbi blev jag liksom alla omkring henne betagen i. Ingen av dem är värre självupptagen än tjugoåringar alltid varit.

Romanens huvudspår är Frances otrohetsaffär med Nick men mig berör hennes och Bobbis kärlek mest. De representerar de två grundtyperna som samspelar och motspelar i de flesta mänskliga sammanhang, såväl vardagliga som konstnärliga. I det här fallet tar det sig uttryck i Spokenwordföreställningar där Bobbi gestaltar Frances dikter. Mellan dem råder en smeksam och lekfull omtänksamhet. Det finns alltid en fristad hos Frances åt Bobbi när hon måste fly från sin överbeskyddande familj. Och när den sköra Frances drabbas av obotlig sjukdom tar Bobbi hand om henne. Men också relationen är skör, lätt hotad. När Bobbi känner sig använd till att väcka Nicks svartsjuka reagerar hon snabbt och hårt.

Att deras förhållande är lesbiskt är mig ointressant. Fokuserar man på vänskapen blir det mera allmängiltigt och får mig att tänka på Noah Baumbachs charmerande film Frances Ha, som handlar om en ung människas sökande efter en plats i tillvaron. Frances Ha vill bli professionell dansare och flyttar mellan tillfälliga boenden i New York, rör sig alltså också i miljöer där homoerotiska relationer tolereras. Hennes egen läggning förblir oklar men tydligt är att tjejgemenskapen betyder mest.

Risken är att det blir rörigt nu. Men det lilla tillägget Ha, som i filmens avslutning får en förklaring och en symbolisk betydelse, räcker för att skilja de två Frances åt. Frances Ha är en mera rastlös person som i relationer snarast får Bobbis funktion gentemot de kontrollerade väninnorna. I en rolig scen visar hon handgripligt hur hon tycker man ska kunna bära sig åt tjejkompisar emellan: man skämtknuffas, Väninnan hon just ska flytta ihop med tumlar ut ur bild ett par gånger och härsknar till. Den lika strama Frances i romanen skulle nog inte heller ha uppskattat det. Frances Ha har sin motpol, som hon helst av allt vill leva med, och det blir smärtsamt när den väninnan väljer bort henne för att i stället flytta ihop med sin pojkvän.

I boken blir Frances och Bobbi osams men försonas och sitter i soffan, äter kinesmat och ser på film. Det råkar vara just Frances Ha de ser och de fastnar för episoden där hon knuffar sin kompis ut i buskarna, på skämt ! En liten detalj bara, en blinkning åt något besläktat i en annan genre, det är sådant som regissörer och författare brukar roa sig med. Jag överraskas av att Sally Rooney associerat åt samma håll som jag och känner mig inbjuden att sitta i flickornas soffa och skratta åt samma film som de.

Teckningen ovan är gjord av den begåvade skånska målarinnan Christine Jönsson ( 1951 – 91 ), tragiskt bortgången alldeles för tidigt.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |