Om träsnitt.

2012 har varit träsnittets år. Kanske inte generellt, men för min del. Jag har ägnat en stor del av året åt att hugga mig fram genom olika sorters stockar. Den polske författaren Stanislaw Przybyszewskis texter ska av förlaget Malört för första gången ges ut i omfattande urval på svenska och jag har fått i uppdrag att illustrera med cirka 40 träsnitt. En stor elegant volym beräknas föreligga framåt sommaren. Mannen med det hopplösa namnet levde mellan 1868 och 1927 och tillhörde, liksom Strindberg och Munch, den bohemkrets som på artonhundranittiotalet brukade samlas på krogen Zum Schwarzen Ferkel i Berlin. Han var satanist och texterna är hallucinatoriska och dekadenta, en mycket underlig läsning. Det känns helt följdriktigt att illustrera med träsnitt, den grafiska teknik som fick en renässans i Europa på hans tid. Konstnärer som Edvard Munch införde då sättet att skära i längdträ och låta träets struktur synas i bilden, något helt annat än de petiga och stela trägravyrer som dominerat alltför länge.

Grundtekniken är den enklaste tänkbara. Man tillverkar en stämpel i trä och trycker med den på papper. Har man inte valt ett helt olämpligt träslag kan den räcka till hur många tryck som helst. Det äldsta bevarade träsnittet gjordes i Kina på åttahundratalet, vilket inte är så omöjligt som det låter eftersom kineserna kunde konsten att tillverka papper långt innan vi i västerlandet. I vårt land spreds kistebrev, enkla tryck med ofta bibliska motiv, på sjutton- och artonhundratalet. Det ännu knappt läskunniga folket kunde köpa dem billigt och fästa dem på locket till kistorna där de förvarade sina ägodelar, därav namnet.

Tänk att använda en konstart med sådana anor till att berätta om tillståndet i dagens Sverige! Det är lika roligt som det motsatta: att i bloggen, ett av de modernaste kommunikationsmedlen, påminna om det förgångna samhället. Och det är just det senare jag ämnar göra nu.

Grafikern och målaren Aksel Jörgensen (1883 – 1957 ) rörde sig i sin ungdom bland proletariatet och de prostituerade på gatorna och kaféerna i Köpenhamns förstäder. En svit stora träsnitt, som skildrar denna miljö, tillkom åren 1908 -10. Jag har valt två av dem.

På gatan, regnväder ” föreställer ett par gatflickor promenerande med sin hallick. Att det är så kan man man sluta sig till av alfonsens pråliga klädsel, som återkommer på andra bilder. Jörgensen har med djärva snitt fått fram tre skilda karaktärer och ett regn som slår mot gatan. Den andra bilden heter ” Två människor ” och här handlar det verkligen om antydandets konst. Det är inte helt klart vem den jovialiske herrn tagit i sitt knä. Man får själv fullborda bilden och för min del ser jag att en kvinna, vänd mot mannen, gläds åt att hon fått en parfymflaska. Man kan ana en berättelse från förra sekelskiftet om en vivör som köper sig kärlek.

Jörgensen började som plankstrykare, lärde själv till konstnär och blev till slut professor vid konstakademin. En uppskattad lärare åt flera generationer danska grafiker, till exempel Palle Nielsen som i sin tur inspirerade oss på andra sidan sundet.

En dag ska jag åter resa till Köpenhamn och se om man fortfarande kan gå ner i källaren på Statens Museum før Kunst och beställa fram Aksel Jörgensens grafik. Sätta sig bekvämt tillrätta vid ett stort bord och vänta på att en vänlig vaktmästare ska rulla fram en vagn med ett par mappar. Och diskret håller han sig sen i närheten och ser till att man är väldigt varsam när man, ett efter ett, lyfter fram de vackra träsnitten.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |