Om skogsarbete.

Jag råkade jämföra de här två bilderna, två oskarpa fotografier där människornas ansikten knappt går att urskilja, och fick för mig att de skulle kunna sammanföras i en liten betraktelse.

Ena fotot är taget någon gång under andra halvan av nittonhundratjugotalet. Det kan jag räkna ut eftersom min far, som sitter i mitten, är i tjugoårsåldern. Han deltar i skogsarbete hemma i nordöstra Skåne. Vilka de andra är vet jag inte.

Om det andra fotot kan jag ge exaktare besked. Året är nittonhundrasjuttiotvå och ett internationellt arbetsläger har arrangerats i Rodopibergen i Bulgarien. Längst bak står jag, ende svensken i sammanhanget, och en bulgar som heter Ivan. Så har vi en bulgar till, två finskor och en vacker parisiska. Komsomol, det kommunistiska ungdomsförbundet, hade inbjudit oss till en sommars skogsarbete. Som skåningarna knappt ett halvsekel tidigare grävde, dikade, röjde vi. Jag minns att arbeta hette “rabota ” på landets språk. Redskapet vi använde hette något som uttalades ungefär tjapa. ” Dober den” betydde goddag.

Detta år skulle landets egen Lenin, Georgi Dimitrov, fyllt nittio år så nere i Sofia var det fullt av jättelika plakat där han faderligt blickade ner, vardagligt och odemoniskt klädd i hatt och rock. I skyltskåp visades porträtt på de för tillfället duktigaste arbetarna. Även i lägret utsågs sådana varje dag, till och med jag blev en gång prisad för min insats. Det var en ordning som bulgarerna fann sig i. De klagade i alla fall inte högt så länge de ryska, självbelåtet leende, politrukerna fanns i närheten. Bulgarien var inte bara politiskt beroende av Sovjet utan kände sig stå i historisk tacksamhetsskuld eftersom ryssarna två gånger befriat dem från turkisk överhöghet. Det representativa urval av ungdomar som vi västeuropeer mötte var väluppfostrade, sportiga och ständigt rökande. Deras stolthet över att tillhöra denna lilla nation, som officiellt nybildades efter andra världskriget, förbryllade oss som tog våra hemländers oberoenden för givna. Värdarna hade lyckats hitta en urblekt svensk flagga som de bemödade sig att fräscha upp till lysande blått och gult. Hos mig väckte den ingenting, inte på den tiden i varje fall, men en tjeckisk ung dam vars pappa räddats till exil i Sverige hissade den gärna vid en stor förbrödningsceremoni.

En frejdig dansk smed trivdes storartat uppe i bergen. Hemma orkade han knappt ta sig ur sängen på morgnarna men här kämpade han för kommunismen och slog därför rekord genom att bli vald till dagens arbetare åtta gånger. Men jag minns också en fransk hippie som ville diskutera frågan om man inte borde få slippa jobba när man inte hade lust. Bulgarerna förstod inte alls vad han menade.

Skogsbruket i sjuttiotalets Bulgarien påminde nog en hel del om det i tjugotalets Sverige. Jag tror däremot inte att far och hans kamrater såg det som att de byggde upp sin nation även om Gustav V hängde i glas och ram på köksväggen. Bulgarien hade de hört talas om som ett annat litet kungarike med fåraherdar och vackra folkdräkter på den bråkiga Balkanhalvön. Det var ännu långt till Dimitrovs folkrepublik.

För att vi skulle få med oss inte bara minnet av en sommars gränsöverskridande kärleksförbindelser utan också vördnad för landets kultur, arrangerade bulgarerna möten med gamla partisaner från kriget och vi fick besöka kloster vid Svarta Havet och ett av de berömda hälsobaden. Där gled visa gamla män, sådana som vi numera kan se på våra yoghurtsförpackningar, sakta runt varandra som de gjort i alla tider. Stillhet, andakt och värdighet rådde. Då slogs dörren till omklädningsrummet upp och en ung holländare sprang fram och dök ner i bassängen.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |