Om skevhet, mest i sinnet.

Den fina radiointervjuaren Katarina Hahr samtalar med författaren och podcastaren Sigge Eklund om avund och han har en del att säga utifrån sin erfarenhet som tyst lyssnande barn till framgångsrika släktingar han ville likna. Fortfarande kan han störas av att se andra få stora uppdrag som han länge drömt om för egen del, uppleva det som en ” skevhet i världen ” att han förbigås. Jag känner igen det där, trodde mig länge om att kunna hantera min avundsjuka eftersom jag hade som vana att skicka vykort med gratulationer och uppmuntran till konstnärliga vänner när de gjort bra ifrån sig. Ända tills jag upptäckte att jag aldrig sände några sådana till de som var verksamma på mina egna revir, inom de genrer som jag betraktade som mina. Ändå kommer jag inte, som Eklund, från en miljö där man konkurrerade på konstnärliga områden.

Vrede behöver inte ses som något negativt, såvida man inte är våldsam. Tvärtom blir den som slår näven i bordet och rensar luften en hjälte. Lättja är ju riktigt charmigt, den late är en bohem, en levnadskonstnär som genomskådat prestationssamhället. Att vara girig är inte så vackert, men man kan åtminstone urskulda det med att man är förnuftig och hushållar med sina resurser och sparar åt sina efterlevande. Den liderlige, av kättja besatte, är i alla fall inte så njugg och kontrollerad i sina känslor som vi andra träbockar utan ger sig hän i kärlek. En lika frimodig person är väl också den högmodige för nog önskar de flesta att, som en Zlatan, sätta sig över kraven på att vara blygsam och skenheligt ödmjuk, det gäller bara att våga. Och går högmod verkligen före fall ? Jag ser sällan någon högmodig falla. Ordet frosseri kan vi stryka, för längst in bland fetknopparnas valkar döljer sig en njutningsmänniska, och en sådan vill alla framstå som. Man kan säkert äta ihjäl sig på gåslever, så en gourmand kan samtidigt vara gourmet.

Men vad gör vi med avundsjukan, den sjunde dödssynden ? Finns det något gott att säga om missunnsamheten ? Inte har jag någon glädje av att bland de andra lasterna vara helt befriad från åtminstone lathet för just den ständiga strävsamheten, den höga ambitionsnivån, fungerar som ett slags jäst som får harmen över andras framgång att svälla. Som lat hade jag kunnat tänka att det bekymrar mig inte vad andra gör för en dag tar jag mig samman och då jävlar… Paradoxalt nog är jag ändå inte någon inte någon tävlingsmänniska som ständigt mäter mig med andra, utan jämför mig bara med döda mästare som står över all avund. Så varför denna mentala skevhet, dessa svarta korpar som är så svåra att bli kvitt ? Kanske hade de varit lättare att komma tillrätta med, hålla ifrån sig, om fler människor, som nu Eklund, erkänt denna pinsamma svaghet hos sig själva. Att man är utsatt för andras avundsjuka talar man däremot mer än gärna om.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |