På caféet.

Inne på Söderhallens café befinner sig bara det fåtal som smugit undan vårsolen för att tala förtroligt eller ägna sig koncentrerat åt någonting. Det senare gör två män som sitter lutade över papper och anteckningsböcker ett par bord från mitt. Den ene talar tydlig och välformulerad svenska och undervisar den andre, som kommer från någon annan världsdel. Svensken är säkert en erfaren pedagog för han lägger fram allting lugnt och vänligt. Hans elev lyssnar noga och antecknar flitigt. Någonting får mig att vara säker på att det rör sig om en pensionerad lärare som tagit sig an uppgiften att lära ut svenska språket helt ideellt och av ren glädje över att få undervisa. Och man blir glad av att höra på.

Ämnet för dagen verkar vara våra ordspråk och talesätt. Pedagogen förklarar inte bara deras språkliga uppbyggnad utan också innebörden. Att kasta pärlor för svinen säger något om hur vi ser på husdjur. Var i landet finns björnarna som man inte bör väcka och varför ska man hålla truten tills man tagit sig över bäcken ? Den unge eleven lyssnar förundrat och tar gradvis in både vårt sätt att tänka och den bondekultur vi alla har i ryggen och refererar till utan att tänka så mycket omkring det.

Men vad är skillnaden mellan ordspråk och ordstäv ? Det har jag funderat över ända sedan jag erbjöd Dagens Nyheters Namnochnyttsida mina parodier på våra vanligaste ordspråk. De publicerades under den sammanhängande rubriken ” Nilssons ordstäv”, vilket överraskade mig.

Folkbildaren Fredrik Ström ( 1880 – 1948 ) visste besked om den här frågan. Vid sidan av sin verksamhet som skönlitterär författare och socialdemokratisk politiker med tydlig vänstersocialistisk inriktning samlade han på sig både ordspråk och ordstäv och presenterade dem i stora bokverk. I ” Svenska ordstäv”, ursprungligen utgiven 1929, finns närmare 5.000 ordstäv och i dess inledande essä reder han ut begreppen. Ordspråk är nedärvd folklig visdom i kortfattade och kärnfulla sentenser ( min sammanfattning, inte Ströms ). Vi har tagit till oss ordspråk från hela Europa, men när det gäller inhemska sådana betonar Ström, med nationell stolthet, att de vid sidan av fransk spiritualitet, italiensk satir och tysk grovkornighet, utmärker sig genom varm mänsklig humor.

Ordstäven däremot karaktäriseras av att deras drastiska kommentarer om missöden eller dråpligheter alltid tillskrives bestämda personer och yrkesgrupper, tunnbindare, snickare eller också bara han eller hon eller rentav fan själv. Skål bror, sa fan, söp med länsman. Jämt skägg, sa bonden, skar öronen av sig. I ordstäven kan man se gyckel med överheten och bitterhet över att ha tilldelats en sämre lott.

Jag kan alltså triumferande konstatera att DN satte fel etikett på mina små lustigheter, de var ordspråk och ingenting annat. Säkert framgår här att mina folkbildarambitioner lite väl snabbt skjutit fart. Men det är långt kvar till nivån hos både Fredrik Ström och pedagogen på caféet.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |