Om mänsklig samvaro.

Livet i en stad regleras genom underförstådda överenskommelser. Under den värsta trångboddhetens dagar kunde man bo flera familjer i varje lägenhet och då utvecklades ett sätt att stå ut genom att man både såg och inte såg varandra.

Jag bodde några år vid en trång gata med fri insyn till grannarna mittemot. Vi visste att vi såg varandra men låtsades inte om det. De hade sina vanor som jag noterade i ögonvrån: Jaha, nu går han runt och släcker lamporna i vardagsrummet, tänk att klockan redan är så mycket. Varje dag såg jag hans fru vattna blommorna i balkonglådan och nypa bort vissna blad. Om avståndet varit mindre hade vi kanske sagt goddag, inte mer. De blev för mig fullständigt anonyma utan att för den skull sluta vara medmänniskor. Det här fungerade ända tills sonen i denna familj en dag glatt och hjärtligt vinkade till mig. Då bröts överenskommelsen. Jag kände mig iakttagen och drog allt oftare för persiennerna.

Detta mellanmänskliga samspel gör det härligt och tryggt att bo i en stad. När som helst kan man bryta anonymiteten och inleda en ny bekantskap. Eller låta bli. Man kan hålla relationen på en viss nivå genom att vänligt på gatan hälsa på samma person varje dag i ett helt decennium, eller mer, utan att någonsin veta ett skvatt om den. Jag undrar om djuren har detta trevliga beteende. Kan en katt vara nickebekant med en annan katt?

Hur subtilt det fungerar förstår man först när man hamnar i den andra sortens anonymitet. Jag klev på ett tåg och hittade min sittplats mittemot en ung man som koncentrerat stirrade in i sin dator. Han observerade mig inte, men jag tänkte att när han gör en paus i sitt arbete och tittar upp kommer blicken att svepa över mig bråkdelen av en sekund innan han tittar ut genom fönstret eller återgår till datorn. Han behöver inte säga något eller ens nicka eller le, det räcker att han noterar att jag finns. Då är det sociala spelet genomfört och jag kan koppla av och ta fram min digitala kamrat och sen sitter vi mittemot varandra utan att säga något mer och det är bra, för vi är ju ändå inte så intresserade av varandra. Men så blev det inte. Han lyckades med konststycket att resa från Malmö till Stockholm utan att se åt mitt håll en enda gång. Och lika länge hölls jag fången av ett inre raseri över att bli behandlad som ett ting, som ett ingenting. Kan man tänka sig en mer beklämmande ickesamvaro mellan två människor?

En kanadensisk forskare funderade över just det här med ögonkontakt. Vad tittar människor på först, ögonen eller hela ansiktet? Det gick inte att avgöra genom att studera människors ögonrörelser för man tittar ju på ansiktet antingen det är helheten eller bara en detalj man tar in. Serietidningarna hans son läste gav honom idén att låta ett statistiskt urval människor titta på bilder med monster som hade ögon placerade var som helst på kroppen. På det viset kunde han konstatera att det är ögonen man först reagerar på. De enda som inte gör det är personer med autistiska störningar.

Jag tror inte att min medpassagerare var en sådan och vi bestämmer förstås själva på vilket avstånd vi vill ha varandra. Men Ibland känns det som om det blir väldigt långt, trots att vi sitter så tätt ihop och fingrar på likadana smartphones och Ipads. Jag undrar: är vi på väg mot ett autistiskt samhälle?

 

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |