Om Lena, själen och allt det andra.

Fenomenet Lena Andersson står jag hopplöst kluven inför. Eftersom hon, liksom GW Persson, anses som en odiskutabel auktoritet inom alla områden hon ger sig in på är hon omöjlig att komma undan. Det är i och för sig inte konstigare än att ledarskribenter uttalar sig om allt mellan himmel och jord, men få av dem får ett sådant inflytande.

För den som ser det själsliga som ett slags infrastruktur betjänande kontakten med levande, döda och sig själv är det svårsmält att hon slår fast att själen överhuvudtaget inte finns eftersom den inte går att vetenskapligt bevisa. Men det hindrar inte att hon är en av de skarpsinnigaste tänkarna i vår lilla del av världen och att hon kan prata förnuftigt i radio om kärlek och andra saker som också är svåra att fastnagla.

I dagens DN påpekar hon att Svenska Akademin är utsatt för ett offentligt drev anfört av personer som skadeglatt avhånar allt de uppfattar som intellektuellt snobberi utan att fatta vilka konsekvenser det får för vår dyrbara yttrandefrihet. Och vi är nog många som självgott sett oss som fyndigt ironiska när vi uttalat oss om Horace och de andra. ” Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen” är hans erfarenhet. Självrannsakande måste man konstatera att det försmädliga småleendet också kan ha förödande verkan.

Lena Andersson försvarar klassens primus, den som vill något mer och för detta föraktas och kallas bildningssnobb. Det vill jag också göra och därför passar jag på att citera mig själv från ett annat sammanhang på nätet. Frågan gäller vem som står för det värsta snobberiet.

” Är det den som i vördnad underkastar sig någonting större, en idé, en konstnärlig eller intellektuell disciplin (förhoppningsvis utan att på vägen förlora sin ödmjukhet ) ? Eller är det den som vill riva ner det han inte tycker om eller begriper därför att det absolut inte får finnas något som är större, finare eller mer komplicerat än än han själv ?”

Så roligt att hänvisa till sig själv, ge sig hän i en egocentrisk rundgång ! Lena Andersson gör sig inte skyldig till det. Hon håller sig till saken, sorterar bort det som stör den centrala tankegången. Därför nämner hon inte det som orsakat Akademins kris: vänskapskorruptionen, de ekonomiska tvivelaktigheterna. Men om man anser att sådant är ovidkommande ger man inte en sann bild av klassens primus. Han kommer att framstå som någon som står över allt som formar resten av klassen.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |