Om lånebibliotek.

Visst händer det att jag lånar böcker, men vissa vackra exemplar måste man äga. På den vårliga rean hos Antikvariat August roffar jag åt mig dessa två, och sätter mig genast att läsa den översta på kafé. En av essäerna, skriven av historikern Carin Bergström, råkar handla om just lånebibliotek.

Sådana fanns faktiskt i huvudstaden redan under frihetstiden. Efter mönster från utlandet inrättades det första 1757 av bokhandlaren Lars Salvius. Först 1784 öppnades två till, det ena av hans kollega Magnus Swederus och det andra av kantorn Fredrik August Cleve. 1793 tillkom ytterligare ett genom hovlakejen Carl Conrad Behn och sedan tre till under resten av seklet.

Bibliotekariernas sociala ställning är av intresse. Det rörde sig nämligen inte om lånebibliotek i vår moderna mening, man tog betalt för att låna ut böcker. För de etablerade bokhandlarna var det en sidohantering och för de andra ett sätt att få en nödvändig extrainkomst. Svårast att hävda sig i konkurrensen hade hovlakejen Behn som inte hade den bildning som krävdes och måste hålla sig till att hyra ut triviallitteratur.

Mot en årsavgift på 4 riksdaler fick man låna så mycket man ville, men bara en bok åt gången. Omräknat till dagens penningvärde motsvarar det mer än 1.000 kronor så det var förstås bara folk ur de högre samhällsklasserna, främst ämbetsmän, som lånade böcker och än så länge mest vetenskaplig litteratur.

I takt med befolkningens ökande läskunnighet tilltog efterfrågan på romaner och enklare läsning och lånebiblioteken anpassade sig efter det. När Cleves änka Cecilia övertog sin mans rörelse gjorde hon om den till ett rent underhållningsbibliotek och under 1800-talet blev i stort sett all biblioteksverksamhet en kvinnlig angelägenhet, där kunde de utan utbildning få en social roll. Men ännu sågs det inte som ett yrke eller blev en heltidssyssla.

Vill man uppleva ett tidigt bibliotek av modernare folkbildningssort kan man följa mitt exempel och åka genom jämtlandsskogarna till det lilla samhället Kluk. Där, mittemot handelsboden, ligger fortfarande det bibliotek som nykterhetsrörelsen startade 1907. Då köpte man för sextiofem kronor och trettiofem öre in nitton volymer. Strindbergs svenska öden och äfventyr. Kapten Grants barn. Jack London. Berta von Suttners Ned med vapnen. Gustaf Fröding och Hagar Olsson. För att nämna något av det man läste i hemmen och under raster i arbetet vid sågverk och ugnar.

Nykterhetslogens protokoll finns bevarade och där kan man se hur viktig kulturen ansågs vara ” Är romanläsning skadlig eller kan den i viss mån verka bildande? ” Den frågan ställdes och besvarades.

” Hvad skola vi göra för att i sanning fylla vår höga uppgift att vara människa ? ” löd en annan fråga. Den bordlades till nästa möte och infördes som paragraf sju. Det krävdes tid och allvarlig begrundan att reda ut den saken. Idag skulle denna berättigade fråga inte tas till protokollet någonstans. Frågeställaren hade väl för säkerhets skull spärrats in. Tiderna ändras.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |