Om ensamhet.

Denna lagom varma dag inbjuder till att flanera på stan. En fika på uteservering vore väl ett naturligt val, men då tränger gatans folkström på och distraherar så det får bli det vanliga fönsterbordet med storstadspulsen pumpande utanför. Människor glider fram på andra sidan glaset som stumma akvariefiskar. Ändå känner jag mig inte ensam och distanserad. Jag kan när jag vill gå ut dit och ansluta mig. Kliva in i akvariet eller ut ur det, hur man nu vill se på saken. Eller delta i det sociala livet genom att öppna Ipaden och ge mig ut på nätet, en ryssja vilken fisk som helst ohjälpligt kan trassla in sig i. Jag liknar nog många storstadsbor.

Att inte alla lever ett så privilegierat liv framgår tydligt av att de två största morgontidningarna idag har varsin stor artikel som diskuterar ämnet ensamhet och kommer till motsatta slutsatser. I DNs ledare konstateras att samhällsutvecklingen sprängt sönder de traditionella samlevnadsformerna. Folk reser till större orter för att utbilda sig, flyttar utomlands och hem igen, vänner och anhöriga blir spridda över hela klotet och bara kontaktbara via nätet. Resultatet blir att man lever i ett flöde, långt från den ursprungliga normen där familjen var samlad på en ort med släkt och vänner runt omkring. Detta är tydligt i Sverige som har många ensamhushåll i storstäderna. Många av dessa solitärer ser det som en frihet och trivs, men säkert lika många känner sig ensamma och olyckliga. Varför har man inte tagit konsekvenserna av detta, som ju alla är medvetna om, och planerat för byggen av flerfamiljshus där också till exempel ensamstående småbarnsmammor kan få sin vardag underlättad av delad ekonomi och gemensamma måltider. Och ändå kunna fortsätta vara ensamstående om de vill eller måste. Detta fritt formulerat utifrån vad jag uppfattar som andemeningen i ledarskribenten Sofia Nerbrands artikel.

I Svenska Dagbladet blir hon motsagd av sociologiprofessorerna Mood och Jonsson som utifrån SCB-rapporten om levnadsförhållanden 1980-2016 och ”Levnadsnivåundersökningen ” hävdar hävdar att människor visst inte har har sämre kontakt med vänner och anhöriga än förr, snarare tvärtom. De utgår från hur de tillfrågade själva säger sig uppleva sin situation och möten på nätet verkar inte räknas in. De båda forskarna menar alltså att det är en myt att ensamheten är ett växande problem eftersom de ensamma själva inte känner sig ensamma.

Kalla siffror är ju svåra att argumentera mot men jag ansluter mig hellre till Nerbrands breda samhällsperspektiv.

Ensamheten kan förstås ruva stor och förfärlig mellan äkta makar som inte förmår samtala hur nära varandra de än kommer, men jag undrar om inte den sorgsne mannen i mitt kvarter har det värre. Vi är nickebekanta sedan många år och jag är noga med att stumt hälsa på honom för att han inte ska känna sig avvisad och lika noga med att det inte ska leda till något mer, innerst inne kanske rädd att bli smittad av hans ensamhet. Jag tror att han är sjukpensionär för han kan vid vilken tid som helst på dagen dyka upp på gatan, lång och skranglig, hopkurad mellan framdragna axlar. Ibland är han full och då berättar han en historia som jag inte får någon reda i, varje gång samma historia. En natt stod några människor utanför huset där han bor och tittade undrande upp mot en lägenhet där någon vrålade. Det var han som hördes, en av få gånger han gav sig tydligt tillkänna. Om han blivit intervjuad i en sociologisk undersökning om hur han upplever sitt liv skulle han kanske i skam förneka att han känner sig ensam.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *