Om en kvarn

En dag med stilla vind klättrade mölledrängen vid Kulla Gunnarstorps kvarn upp på omgången, träbron runt sockeln, och drog i presslinan. När han gjorde det släppte bromsbandet sitt grepp om kronhjulet, det stora kugghjulet runt vingarnas axel inne på hattloftet. Vingarna blev fria att röra sig efter vinden och kronhjulet började rotera och drog igång spindeln, kvarnens mittaxel.

Nere på kvarnloftet hakade möllaren in sädesbingarnas drev i spindelns stjärnhjul. Kvarnstenarna gick igång och han matade in säd mellan dem. Den övre rörliga stenen, löparen, skavde sönder kornen mot den undre, liggaren. Det färdigmalda mjölet forsade ut i säcken på maleloftet därunder. Skulle det malas grövre skilde möllaren stenarna åt med en hävarm och ville han ha finare mjöl klämde han ihop dem.

Genom porten rullade böndernas kärror in med nya säckar säd, som hissades upp till kvarnloftet med en lina driven av den så kallade spindelaxeln. Möllaren tömde dem i bingarna och så malde man den säden också.

Så fungerade möllan, en sinnrik och enkel mekanisk konstruktion. Den var också ett samspel mellan olika träslag, placerade där deras egenskaper kom bäst till sin rätt. Ytterskalet, omgången och de grova axlarna och hjulen var av ek för dessa partier bildade stommen och måste hålla längst. Kuggarna gjordes av vitbok, det hårdaste träslaget, eftersom de utsattes för det värsta slitaget. Till bromsbandet använde man pil som var trögt och därför bromsade bättre. Ett glatt trä skulle ta längre tid på sig att få det kraftiga kronhjulet att stanna.

Kulla Gunnarstorps mölla, på Kullahalvön strax norr om Hälsingborg, var Skånes äldsta väderkvarn och i bruk sedan 1809. Den var “holländsk”, vilket innebär att själva kvarnkroppen var fast, men översta delen, hättan, gick att vrida. Det gjorde att man kunde flytta runt vingarna när vinden ändrade sig. Man måste ju ta vara på all vind. Från skörden och fram till jul gick möllan dygnet runt.

1950 mals det för sista gången och sen blir möllan museum, restaurerad och förvaltad av hembygdsföreningen. Nu ersätter man gradvis ek med gran. Småländsk sådan för den skånska växer för snabbt och blir för lös. Men vitboken försöker man behålla. Och så gäller det att skydda träet mot ohyra. Kvarnen besprutas mot den tvärstrimmiga trägnagaren, förr kallad “dödsklockan” eftersom den grävde sig fram med ett jämnt, knackande ljud. Dödsklocka, maleloft… Det finns fler sådana ord, poetiska, tunga och rytmiska som möllans egen gång: bult, böle, långjärn, söljärn, drejspel, väderhus, skovel…

Eller för att bara nämna det som handlar om vingarna:häckverk, skalkverk, stormbräder…

Nu fjättrar kraftiga järnbultar kronhjulet och vingarna är låsta. Men man kan fortfarande gå över loften, se det milda ljuset över golvplankorna och känna att den söta mjöldoften dröjer sig kvar.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |