Om en kärleksfull film.

Lady Bird längtar bort. Bort från Sacramento, den armhåla i Kalifornien där hon som tonåring bor i fel stadsdel med en bitter mamma, snäll strax arbetslös pappa och en bror och går i katolsk skola. Hon är äntligen på väg därifrån till college i New York när rektorn säger till henne att hon måtte älska Sacramento, som hon har berättat så bra om i sina uppsatser. Lady Bird förstår ingenting, hon avskyr ju stan. Men medger att hon i alla fall ägnat den uppmärksamhet. Det är väl samma sak, menar rektorn.

Det är ett förståndigt påpekande. För visst är det så att kärlek såväl som vänskap förutsätter uppmärksamhet. Att man bryr sig om och vill veta något om den man säger sig bry sig om. Filmen anses främst handla om relationen mellan Lady Bird och hennes mamma. Är det verkligen kärlek mamman känner när hon aldrig formulerar den utan bara ägnar sin dotter en kvävande uppmärksamhet ? Hon är för vagt tecknad och hennes bevekelsegrunder presenteras så sent att hon, åtminstone för mig, inte blir intressant.

Det är uppenbarligen så att regissören Greta Gerwig berättar om sin egen utveckling via Lady Bird. Man känner igen karaktären från den tidigare “Frances Ha” där hon själv spelade titelrollen och den filmen kan ses som en fortsättning. Där försöker den nerviga unga damen etablera sig som dansare i New York och temat är även då den röra som ibland är kärlek, ibland vänskap. Visst förälskar sig både Lady Bird och Frances Ha i pojkar, med det är tydligt att väninnorna betyder mest. Hennes uppmärksamhet och nyfikenhet på dem är så intensiv att det snarare är här kärleken finns.

Filmen får mig att fundera över gränserna mellan vänskap och kärlek och jag förstår att jag inte vet något alls om hur det ser ut när den senare stilla och varsamt växer fram ur den förra. Helt enkelt därför att det stadiet har saknats i mina viktigaste relationer. Jag kan i alla tre fallen exakt bestämma tid och plats då kärleken utan förvarning tog sin utgångspunkt. Entrén till universitetsbiblioteket i Lund där den som är på väg in till låneexpeditionen möter den som är på väg upp från tidskriftsarkivet. Matsalen på Skurups folkhögskola framför kassan där två lunchbrickor kolliderar. Mittrefugen på ett av övergångsställena i korsningen Hornsgatan- Torkel Knutssonsgatan. Inte heller vet jag hur man går den andra vägen, från kärlek till vänskap. Efter den första relationen verkar den ömsesidiga viljan till det saknas. När det gäller de två andra, som var djupare och längre, hann döden skilja oss åt.

Kanske är det så att kvinnor, liksom Lady Bird och Frances Ha, rör sig ledigare, inte är så uppmärksamma på var någonstans mellan känslopolerna de befinner sig. Vi män anses ju vara benägna att spalta upp tillvaron.

Bäst reda i begreppen får jag när jag kommer hem till Ragnar. Han är inte stum och motsträvig som Lady Birds mamma. Han utrycker klart och tydligt på en gång både trogen vänskap och villkorslös kärlek. Med svansen.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |