Om empati.

Fredrik Sveneus, professor i praktisk kunskap, vågar sig i en Understreckare i Svenskan på att ifrågasätta empatin, själva kungen bland goda egenskaper. Han stöder sig på den tyske kognitionsforskaren Fritz Breithaupt som till att börja med skiljer på empati och sympati. Det är inte alls säkert, menar denne, att det ena bygger på det andra. Och så följer aktuella och bestickande exempel på hur man kan missbruka sin egen och andras förmåga till inlevelse.

Tvärtemot vad man i allmänhet tror finns det psykopater som har stor förmåga att leva sig in i sina offers lidande, vilket gör saken ännu värre. Det ger dem själva en större njutning och därmed en motivering till att plåga ännu mer. Och inlevelseförmåga är ju vad vi menar med empati.

När det gäller flyktingkrisen styrs vi, enligt Breithaupt, mer av empati med bidragsgivaren och dess insatser än med offren. Inlevelse i dem skulle bara leda till passiviserande förbittring och hopplöshet. En bister slutsats att grunna på.

Ett stycke närmre vår vardag kryper han genom att granska föräldrar som sköter sina barn curlande eller från helikopter. Det är sådana metaforer vi skapat åt oss om barnuppfostran, som om de vuxna vore pigga sportfånar kretsande runt barnen som sitter förlamade i sin sandlåda och gapar och sväljer allt. Bakom inlevelsen och identifikationen anas en vilja att leva om sitt liv genom barnen, nu med alla egna gamla drömmar förverkligade. Om idrottskarriär eller vad det kan vara.

Sveneus har en viktig invändning mot Breithaupt när han påpekar skillnaden mellan att känna empati och att uppfyllas av en känsla tillsammans med andra. Politiskt och socialt må Populisters strävanden vara destruktiva, men kan ändå ses som exempel på hur ” …huvudpersonerna blir en samlande kraft för att känna med en särskild grupp mot en annan.”

Min tanke i ämnet är att visst kan total inlevelse i, identifikation med, ett offer få destruktiva följder. Om man känner igen från sitt eget liv hur en annan människa lider utan att finna någon lösning på sin situation är man kanske inte den rätte att hjälpa till. Då kanske man bara medverkar till att hålla henne kvar i det hon vill bort från, just genom sin empati. Bättre då att stiga åt sidan och lämna plats åt någon som har andra erfarenheter och kan erbjuda distans och svalkande likgiltighet.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *