Om Börje Sandelin

Människor på bussar sägs stå i kontakt med yttervärlden via elektroniska apparater. Det ska man inte tro på. Närmare efterforskningar har visat att det de håller inneslutna i händerna och trycker mot öronen är små stenar. Alla högljudda, skenbara dialoger som förs med stenarna om kärleksmöten, om vem som ska laga kvällens middag och vilka ingredienser den bör innehålla, är i själva verket budskap till oss, medpassagerarna. Ödsliga rop. Böner om uppmärksamhet.

 

Vi kliver av, omtumlade och förvirrade av alla dessa förtroenden och berättelser. Omöjligt att få någon reda i allt vi fått höra. Orden glider isär och försvinner. Det enda vi minns från resan är någon som satt för sig själv och tittade ut genom fönstret. Så vemodig blick och vilken märklig hatt den människan hade.

 

Tankarna går till grafikern Börje Sandelin (1926 – 1970) som skapade en alldeles egen värld av milda introverta drömmare. Cirkusfolk som kliver in på scenen, gör en nätt gest med armarna som om de ville säga: här är jag nu, och sen gör de inget mer. Utför inga djärva konster, slår inga volter, försvinner i stället in bakom ridån. De kan ha en hatt på sig, vara små och docklika. De utstrålar ensamhet även församlade i grupper.

 

Sandelin hade en atelje i Gamla stan och en annan i ett ensligt liggande hus i Tiveden. Parallellt med avskildheten borta i den mörka skogen var han en framgångsrik och respekterad konstnär med ett stort nätverk av kolleger. Det intrycket får man i alla fall av konsttidskrifter från hans tid. Grafiken bestod mest av torrnålsgravyrer, alltså ristat med en nål direkt i kopparplåten. Bilderna spreds genom Konstfrämjandet och han gav också ut böcker där de kombinerades med dikter och egna och andras texter. Man kan fortfarande hitta böckerna på antikvariat och de grafiska bladen är inte heller svåra att få tag i till rimligt pris. Hustrur och barn fanns också i hans historia. (Snygg var han på ett demoniskt sätt, det tyckte i alla fall min fru när hon såg ett foto som tagits på honom vid hans stora koppartryckspress). Men han upplevde sig i alla fall som en utanförstående människa. En dag ville han gå med i De Ensammas Förening, med där var fullsatt så han kom inte in.

 

Göran Tunström skrev en text om honom som jag här kortfattat ska återberätta. Sandelin och den säregne målaren Inge Schiöler hade länge velat träffa varandra och nu skulle det äntligen bli av. Sandelin kom från sin skog klädd helt i svart, trots sommarvärmen, i gummistövlar och med slidkniv i bältet. Tunström fraktade honom med båt till Schiöler och de två konstnärerna lämnades ensamma med varandra några timmar. När Sandelin sedan hämtades var han upprymd av mötet och utbrast:

– Den mannen hade värdighet.

 

Och sedan återgav han deras samtal. ” om konstens moraliska uppgift, om den hårda disciplinen, om dess religiösa uppgift och nutidens förflackning. Om nödvändigheten av harmoni och äkthet ” .Tunström lyssnade alltmer förbryllad. Han kände inte igen Schiöler i all ordrikedomen och till slut frågade han om denne verkligen sagt allt det där.Börje Sandelin såg sårad ut då han svarade:

– Nej, men han menade det !

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |