Om Al Capone.

Det har varit spännande att tillbringa en kväll med en riktig tolvtaggare bland de som gått från gängkriminell till gangsterkung. Jag syftar på Al Capone som under förbudstiden ( 1920 – 33 ) satte skräck i Chicago. Han har blivit ryktbar, en symbol för värsta formens gangsterbrutalitet, men knappast en hjälte. Hjälten är tjänstemannen i amerikanska finansdepartementet Eliot Ness som till slut, med sin grupp omutbara kriminalare och skattejurister, satte dit honom. För skattebrott, det gick inte att komma åt honom på något annat sätt. Om det har Ness skrivit i sin självbiografi som ligger till grund för dels en TV-serie 1959 – 63 med Robert Stack som Ness och dels Brian de Palmas film ” De omutbara ” från 1987 där Kevin Kostner gör Ness och Robert De Niro Capone. Filmen är mycket bra men säkert en idealisering av de omutbara. För att få veta inte bara hur sagan om Al Capone slutade utan också hur den började och hur samhället som skapade honom såg ut grep jag mig an historikern och journalisten Henrik Höjers ” Al Capone. Gangstern och den amerikanska drömmen ”. ( Bonniers 2009 )

Förbudstiden började 17 januari 1920. Innan dess ansågs de kriminella vara sådana som stod utanför samhällets normer och lagar. För den vanlige amerikanske medborgaren var de ” dom andra.”. Men i och med alkoholförbudet kriminaliserades stora delar av allmänheten, inte minst den med rötter i andra länder. Sydeuropéer som ville ta ett glas vin till maten eller irländare som svingade sin bägare öl hade ingen lust att avstå från de vanor som betydde så mycket för deras gemenskap. Hellre tolererade de lagöverträdelser hos sig själv och alla andra.

Alkoholförbudet var seriöst tänkt. Man ville genom krafttag äntligen komma tillrätta med superiet som varit som värst på artonhundratalet. Men i stället skapade man en marknad för smuggling och lönnkrogar. Och lika allvarligt var att gränserna mellan de vanliga medborgarna och de andra, de kriminella, blev mera diffusa. Det moraliska avståndstagandet mot brott var inte längre självklart när vem som helst kunde åka dit vid en razzia mot lönnkvarterskrogen. Beväpnade förbudsagenter rekryterades till att hålla ordning och de sköt gärna vilt omkring sig. Antalet människor dömda till fängelse ökade de här åren med 350%. Och den ökningen handlade till stor del om brott mot förbudet eller om mord som hade samband med det. De som såg till att lönnspriten flödade, gangsterkungar som Capone, tjänade stora pengar och hade råd att muta poliser, långt upp på chefsnivå, som gärna ville ha del av kakan.

Al Capone , född 1899, hade börjat sin kriminella karriär innan förbudet trädde i kraft och som barn till ett par av de inte så väl sedda italienska invandrarna betydde det påhugg som utkastare och bartender på skumma krogar. Han kunde både slåss och dansa och hade tidigt lärt sig hantera kniv och pistol. Vid ett bråk fick han vänstra kinden uppskuren. De bestående ärren var ingen nackdel, de visade att det här var en kille som inte backade ur när det blev allvar. Han fick smeknamnet Scarface. Äldre gangsterledare såg att han hade potential, tog hand om honom och gav honom uppgifter. Capone studerade sina beskyddare, lärde sig det kriminella yrket.

Och han måtte ha varit mycket läraktig för det gick hur bra som helst för honom ända tills skattedomen föll 1931. Och till och med då var han säker på att komma undan. Se bara hur glad och segerviss han ser ut mellan sina båda försvarsadvokater.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |