Obehagliga bilder.

Grafikern Franco Leidi ( 1933 – 2008 ) berättade i en bok, där hans kopparstick presenterades, att i början flöt det ur hans penna teckningar som berörde honom så illa att han smög undan dem i en skrivbordslåda. Så småningom förstod han att obehaget, skammen och förvirringen de väckte vitaliserade hans arbete och att det var deras väg han borde gå. Därefter skildrade de centrala bilderna i hans livsverk ett rum där han stämt möte med sig själv och sitt innersta. Ett trångt rum där människor utsätter varandra för märkliga, hemmagjorda, pinoredskap.

Leidi kom att leva halva sitt liv i Sverige, men växte upp i Italien under krigsåren. När flyglarmen gick uppstod kaos i familjen. Modern grabbade tag i väskan, färdigpackad med värdesaker, och ville att de alla skulle sätta sig i säkerhet. Fadern, däremot, ställde sig utmanande och oskyddad vid fönstret och hånade alla försök att fly. Och sonen Franco vacklade mellan rädslan att dödas av bomberna och en vilja att visa sig som en lika dödsföraktande man som sin far. Denna patriarkala, fascistoida makt och dess förakt för svaghet och modersomsorg var obehaget som först gömdes i skrivbordslådan och sedan sipprade in i det slutna rummet.

” Fångst” , bilden ovan, visar tydligt detta grundtema. Leidis första tanke var att korrigera kvinnans blick, ” utplåna hennes ögon med sin slöja av fuktig matthet “, men den pedantiske mannen, som tvingar på henne de mystiska föremålen, höll honom tillbaka. Naturen förstummas då den sätts på sträckbänken, menade han. En dyster slutsats som Ledi kom att upprepa gång på gång. Kopparstickets exakta, graverade linje som aldrig sväller ut förstärker kylan och sakligheten, men gör också figurerna tunna och sköra och möjliga att känna ömhet för.

Råa tuschteckningar tjänade som förstudier till Leidis grafik, men det finns också mängder av sådana som inte har något annat syfte än sitt eget. Den här nedan kallas ” Tråden ” och där läser jag in ett självporträtt ( för det var ungefär så han såg ut ) i mannen som så foglig, förstummad, verkar finna sig i att få sina armar paketerade och bli placerad på ett oangenämt sätt. De konstiga pinalerna är en hinderbana, en labyrint att ta sig igenom. ” Problemet är för mig inte så mycket att ta mig ur labyrinten som att ta mig in i den så djupt som möjligt “, sade Leidi. Han ville framkalla dess outhärdlighet och därigenom få medmänniskan att ta upp kampen mot den och mot sig själv.

Jag har hållit mig till vad Leidi själv skrivit och han har skrivit mycket mer, invecklade och kryptiska analyser som jag inte begriper och som man nog inte heller behöver begripa för att kunna ta till sig bilderna. Från början, under sin italienska tid, tänkte han bli sociologisk forskare men valde i stället att som konstnär ” kunna sänka sig ner i sig själv, under förutsättning att han komprometterade sig,” undersökte sina dunkla drifter. Men vetenskapsmannens vilja att teoretisera och krav på kontroll och förnuftig distans fanns kvar.

Impulsen att censurera sig har nog varje seriöst arbetande konstnär att förhålla sig till. Har man lyckats få någon att intressera sig för det man gör vill man inte genast stöta bort den genom att presentera pinsamheter eller osorterade scener ur sitt undermedvetna. Då rubbar man den offentliga bild av sig själv som man vill visa upp för att bli omtyckt och respekterad. Men det är just det man bör göra.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>