Om mörkret eller okända människor skrämmer hjälper det att tala högt. Ensamma nattvandrare hörs lång väg och deras ansikten blir vita och spöklika i mobilskärmarnas ljus. Men de behöver inte vara rädda för mig, jag är ju bara ett tidningsbud.
Taxibilarna samlas utanför nattklubben med det exotiska namnet. Karlar, som är eller vill vara stora, och små nätta kvinnor avslutar kvällen med att fylla upp trottoaren och förhandla om vem som ska gå hem med vem. Jag glider fram mellan dem utan att märkas, obekväm med att vara den ende nyktre och därtill ett slags tjänsteande. Men de tar aldrig någon notis om mig. Mitt enda bekymmer är om någon, som inte haft en lyckad afton, avreagerar sig genom att plundra eller dra iväg min vagn som står längre ner på gatan.
Ibland utbryter masslagsmål liknande de som drängarna brukade ägna sig åt på landsbygdsdansbanorna förr i tiden. Muskulösa bjässar kopplar plötsligt livtag på varandra eller börjar slåss med knytnävar, och kvinnorna skriker. Det går blixtsnabbt. Ett par sammanflätade kämpar roterar tvärs över trottoaren. Den som inte är vaksam kan bli klämd mellan dem och husväggen och riskera att bli indragen i råkurret. Förnuftigast är att ställa sig på lagom avstånd och titta på medan man väntar på att få passera, som vid ett övergångsställe.
Ett stycke bort avvaktar en ung man som är lång och smal och ser snarast intellektuell ut. Ansiktet är knutet i raseri och efter ett par djupa andetag kliver han beslutsamt in i mängden och anfaller sin motsats, en kroppsbyggartyp med rakad skalle. Med en intensitet och styrka som man inte väntat sig av honom hamrar han ner denne i en lång slagserie. Folk ingriper och skiljer dem åt.
När jag en stund senare passerar igen är förutom de två antagonisterna bara ett par kvinnor kvar. De klänger sig på segraren. Den besegrade står ensam några steg från dem och ser stukad men inte alls skadad ut. De resonerar sakligt om vem som gjort vad och i vilken ordning, som om de just spelat ett parti schack. Ingen aggresivitet finns kvar och det är inte heller nödvändigt. Rangordningen är ju tydligt avgjord och alla fogar sig i den. Den här maktkampen hade lika gärna kunnat förekomma bland en flock thailändska tigrar.
En annan arbetsnatt kom jag ut ur en port längst bort på en innergård. Precis utanför porten fanns en pergola och en katt hade klättrat upp där. Katten satt nu så att mitt ansikte hamnade exakt i jämnhöjd med den. Våra ögon stirrade in i varandra på bara någon decimeters avstånd. Överraskad av det plötsliga mötet reagerade jag utan att tänka. Jag spottade katten mitt i synen. Den försvann direkt, tog tack och lov inte upp kampen och kastade sig över mig, för då hade jag varit illa ute. Jag stod kvar förbluffad över min märkliga ryggmärgsreflex. Och förundrad, inte över katten, men över djuret i mig själv.
