Morbror Anders och Den röda plånboken

Min farmors två bröder drev gemensamt ett litet lantbruk. N:r 16, ” nommer sejstan ” som det hette på östskånsk dialekt, låg ett stycke från landsvägen med Västra Vram som närmaste tätort. De var ungkarlar och hade en hushållerska. På fotot, taget någon gång på nittonhundratiotalet, ser man dem på gårdsplanen med drängarna. Anders längst till höger med hatt och lågskor och bredvid honom Nils, stadigt bredbent i sina stövlar. Gossen vid husväggen är min far. Han hälsade på så ofta han kunde för han trivdes med de båda saktmodiga männen.

Anders kom att leva ett stycke in på sextiotalet och stod även mig så nära att jag kallade honom morbror Anders. När han dog och det skulle röjas upp på n:r 16 fick jag följa med. Medan de vuxna ägnade sig åt viktiga saker såg jag mig omkring på egen hand, öppnade knarrande dörrar och kikade in på askgrå redskap. Plogar, tröskverk, kärror, skaklar och betslar, grepar och räfsor. De liknade stora insekter som fällt sina vingar och lagt sig att sova.

Bråten på vinden var roligare. Där fanns pärmar och foton och hela årgångar av tidningar ombundna med snören. Och i denna röra gjorde jag ett märkligt fynd: Hasse Zs kåserisamling ” Den röda plånboken ” från 1898, med omslag tecknat av O.A. Ett illa åtgånget exemplar, mera sönderläst än ätet av ohyra. Anders Nilsson, W.Wram stod det försiktigt skrivet på titelbladet. Jag satte mig ner och läste. Kåserierna som var rappa och roliga handlade om unga obekymrade stockholmssnobbar som drack grogg, lät skräddarsy kostymer de genast måste pantsätta och gick på variete för att kurtisera dansöser. Om de levt idag hade man kallat dem stureplansbrats. En text handlade om en ynglings resa till New York och en om “när lysning uttages.”

Detta mondäna hufvudstadsliv var långt från morbrödernas vardag. De kom nog inte utanför socknen mer än för några månaders exercis på Revingehed. En resa till Baltiska utställningen i Malmö 1914 var en stor händelse, jag hittade en minnesnål som antydde att de varit där.

Hasse Z. verkade länge som kåsör och skämttidningsredaktör.Han var en fin stilist, man kan se honom som en lättsammare parallell till den samtida Hjalmar Söderberg. Han hade kanske inte samma djup och svärta som denne men det har sin förklaring i att han mött så mycket svärta i sitt eget liv. Som son till en föreståndarinna för sjabbiga ölhak hade han växt upp med fylleri, armod och våld och det ville han nog skämta bort. Men hans humor var vänlig och lätt att ta till sig för vem som helst.

Jag tänker mig mötet mellan dessa två världar som en fin bild av humorns förmåga att förena och ser framför mig hur bröderna kommer hem och drar av sig sina leriga stövlar efter en lång arbetsdag. När de ätit kvällsmat tar Anders fram sitt tummade exemplar av Den röda plånboken och läser ett stycke för sin bror som skrattar hjärtligt och slår sig på knäna.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |