Mogna män.

–Jaså, du har avbildat en gammal man, säger någon.

- Nej, han är äldre, svarar jag. Det gläder mig att du inte kallar honom gubbe.

- Gammal gubbe eller äldre man. Det är väl samma sak ?

Inte riktigt, anser jag i min språkstränghet. I ordet gammal finns något definitivt, avskiljande, rentav avfärdande. Den som är gammal tillhör en egen kategori separerad från de som ännu är unga. Och att kalla någon gubbe är inte precis att visa respekt. Men att vara äldre innebär, tillsammans med det lilla ordet än, att man finns kvar i relation till någon annan. En trettioåring är äldre än en tjugoåring. En nyförlöst är äldre än sin tvilling som föds två minuter senare. Hela livet är vi alla äldre än många andra.

Den centrala figuren i min torrnålsgravyr, ” Äldre man som saknar kvinnorna”, anar med ett visst vemod att det förmodligen inte blir så mycket mer erotik för hans del. Jag återkommer allt oftare till det här ämnet och det beror förstås på att snart blir även jag för damerna bara någon de lämnar sin plats åt på bussen. Men än är jag inte gammal och hedersmannen på bilden ser ut att också, envis och stolt, framhärda i att tänka så.

Det finns många litterära exempel på mogna män som vägrar acceptera att unga kvinnor inte längre är till för dem. Strindberg tyckte det var helt i sin ordning att den trettio år yngre Harriet Bosse skulle ha barn med honom. Litteraturprofessorn i Nabokovs “Lolita” fördärvade sig på en förförisk tonårsflicka.

Men av någon anledning är det författaren Gustav von Aschenbach i Thomas Manns korta roman, eller långnovell, “Döden i Venedig” (1912) jag främst tänker på, även om han inte söker sig till just flickor. Han är fortfarande inte mycket mer än medelålders, men betydligt äldre än Tadzio, den vackre gossen i sjömanskostym som han drabbas av på sin semesterresa och genast blir betagen av. Aschenbach förstår att han själv ingenting annat är än en gammal man i dennes ögon och att det är otänkbart att överhuvudtaget försöka tilltala honom. Han får nöja sig med att sitta i sin solstol och njuta av att se på honom när han leker med sina jämnåriga på badstranden.

Aschenbachs önskan hade alltid varit att bli en äldre man, det skulle ge tyngd och värdighet åt hans författarskap. Men det är inte något som han ser fram emot nu när förälskelsen växer och han ingenting högre önskar än att vara i närheten av Tadzio, vilket denne också anar och gärna låter sig betraktas. Aschenbach följer efter honom i smyg i Venedigs gränder men tappar oftast bort honom, ungdomen flyr undan. Enda möjligheten för honom att närma sig gossen vore att genomgå en metamorfos och själv bli en ung man. Och det är väl det som får honom att låta sminka sig och färga sitt grånande hår kolsvart, något som han nyss äcklats av att se andra äldre män göra.

Så sitter han där, till det yttre föryngrad, i sin stol på stranden. I hettan löses hårets svärta upp och rinner nerför hans kinder och han ser gossens konturer lösas upp av kvällssolen och just där dör Gustav von Aschenbach, inte av ålderdom utan i ett slaganfall. En brutal och bitterljuv gestaltning av sorgen över att bli förvisad bort från den skönhet som hör ungdomen till.

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>