Minnesord.

Författaren Jan Fogelbäcks dödsruna publicerades idag i DN och där sades han framförallt ha varit transportsektorns skildrare. Man kan till exempel nämna “Körjournal” som handlar om den hårda åkeribranschen. Under nittiotalet började han brödjobba som tidningsbud och vi blev arbetskamrater under några år in på det nya seklet. Jag lärde inte känna honom väl, men ska försöka lägga mosaik med de skärvor jag har.

Han gick en gång tillbaka till sin trakt med en tidning som saknats, en så kallad småtidning som ansågs försumbar. När man undrade varför han gjorde sig besväret svarade han att han faktiskt var en godhjärtad människa. Inte alls på ett skrytsamt sätt, självförhävande verkade han inte vara, utan som en allmän upplysning. En mild butterhet var vad han visade upp.

Hans trakt började vid vår lilla filial på Pålsundsgatan och följde sedan Heleneborgsgatans jämnnumrerade sida ända bort till Skinnarvikens servicehem, en lång raksträcka där man inte kunde skaffa sig omväxling genom att lägga om gångordningen. Det var bara att beta av port efter port och avsluta med att ta sig upp och ner med hissarna mellan de övergivna våningarna i servicehuset, aldrig att man mötte ens någon nattpersonal där. Och sen fick man traska hela vägen tillbaka med sin tomma vagn. Jag vet, för jag ryckte ibland in i hans ställe när han var sjuk. Han hälsa var klen så det skedde allt oftare.

Till slut blev det en långtidssjukskrivning som han inte kom tillbaka från. Kunde jag vara så snäll att lämna tidningar till honom där han bodde, i Krukmakargatans västra backe? Min trakt var då på gatans andra sida och jag skulle absolut inte behöva avbryta och plåga mig uppför trapporna till honom. Det räckte om de lades i en låda jag ändå passerade, en sådan som innehöll sand att strö ut under halkiga vinterdagar. Jag tyckte det var en ovärdig lösning och att det var onödigt att han skulle traska dit ner så i stället kilade jag upp och lade tidningarna utanför hans dörr, inget besvär alls. Som tack ställde han vid jul ut den största chokladkartong jag sett åt mig. Det var mer än vad någon av mina ordinarie prenumeranter gjort under alla år.

En dag var hans namn borta från dörren och jag fick inte klart för mig vart han tagit vägen. Det dröjde flera år innan vi möttes igen och då såg han sliten ut och berättade att han drabbats av Parkinson ovanpå allt annat. Och nu är han alltså borta. Jag hade bara mött hans goda sidor och nöjde mig med det. Han kunde nog vara besvärlig och tjurskallig också, det tyckte säkert de ungdomar som en gång mötte honom i en kulturdebatt. Han hade ingen förståelse för deras nyskapande serier. Det räckte så bra med Fantomen, tyckte han.

För att återknyta till den transportvärld han skrev om vill jag likna honom vid något som många fyrtiotalister, kanske också han själv, hade erfarenhet av, åtminstone de som gjort värnplikten: det fordon som kallades valp, en inte särskilt elegant liten rackare ( ja, han var ju kort i rocken ) som envist arbetade sig fram genom den värsta terrängen.

 

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS.Lämna en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. |

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>