Mina drakar.

Jag har två drakar att tampas med. Stora Draken är Dagens Nyheter och Lilla Draken är Svenska Dagbladet. Stora Draken är i kvantitet den utan tvekan största, åtminstone på Södermalm där jag bor och arbetar. Lilla Draken nöjer sig med mittfacket i min budvagn, medan Stora Draken svämmar över i de två andra och dessutom inväntar mig med ett par rejäla portbuntar ute på trakten. Är jag på hugget får också de följa med från start och då är det oftast rågat mått på vagnen. Ändå är det Lilla Draken som ställer till det värst på helgerna.

Och det den jäklas med är de två bilagorna som ska ut på fredagar och lördagar. Perfect Guide heter den blänkande eleganta trycksak som är tänkt att vara russinet i helganrättningen. Livsstilsmagasin kallas den och den glädjer prenumeranterna med reportage om hur de som har råd till det njuter av gott vin, smakfull design och inredning och vackra kläder. Den är tänkt att följa med lördagstidningen men många av oss bud väljer att blada in den redan på fredagen eftersom risken är att Lilla Lördagsdraken blir extra tjock och svår att få ner i brevinkasten om Guiden ingår. Den är retfull redan genom att det glättade papperet gör att den gärna glider ur. Jag står där och bladar och funderar över hur meningsfullt det är att denna skrift, som så tydligt riktar sig bara till den unga medelklassen, delas ut på äldreboendet på min trakt. Där bor de som av tradition läser Lilla Draken eftersom de uppskattar understreckarna och allt det andra läsvärda som den har att erbjuda. Därför var det en överraskning att kamraten, som på sin trakt har det hem för välbärgade äldre som heter Borgerskapets Änkehus, fick skarp tillrättavisning för sitt sätt att handskas med Perfect Guide. Han har överlägset flest Smådrakar av alla just på grund av Änkehuset och det var mest praktiskt för honom att ta med Perfect Guide på fredagar. Varför reagerade de gamla mot den ordningen ? Inte brydde väl de sig om när den delades ut. Men det visade sig att på lördagarna kom släktingar på besök och de ville gärna fördriva den enformiga besökstiden med att drömma sig bort i reportage om det goda livet. Och så hade alltså den begärliga läsningen kommit dagen innan och redan försvunnit ut i pappersinsamlingen ! Det kunde de förstås inte tolerera.

En större förtretlighet är dock den andra bilagan, Magasinet. Där finns alla bostadsannonserna som ju har stort allmänintresse. Därför har man bestämt att även de som inte prenumererar på Lilla Draken ska få ta del av den. Folk anlitas till att dela ut alla dessa magasin på dagtid, men understiger de ett visst antal på en trakt blir det nattbudets uppgift. Jag hör till de som drabbats och måste nu ett antal helger sköta om det parallellt med det ordinarie jobbet. Allt ska ut inom den vanliga överenskomna tiden, alltså före sex på fredagar och före sju på lördagar. Jag har bestämt mig för att, enligt tidens sätt att uttrycka sig, se det som en utmaning, inte ett problem, och hittills har det gått bra.

Alla ska ha detta magasin om de inte personligen hört av sig och protesterat. Ejreklamlapparna blir allt större och ilsknare och någon som har en brevlåda utanför dörren klär varje helg in denna i en frottéhandduk, förseglar rejält med tejpremsor och snören och toppar det hela med en stor skylt om att Magasinet vill man fanimej slippa se. Men åtminstone en person blir ordentligt gramse om det skulle råka utebli. Jag tänker mig att det är denna person jag jobbar för.

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |