Med anledning av Patrick Modiano

Att ge Nobelpriset till Patrick Modiano är inte så okontroversiellt och harmlöst som det först kan verka. Man kan se det som en markering mot att det hektiska tempot i vår digitaliserade tid lämnar så lite utrymme åt långsam begrundan och historisk anknytning.

Uppskattningen han nu får är en seger för trofastheten mot det spår han en gång valt ut som sitt eget, trots risken att det hade kunnat bli så smalt att kanske bara han själv fått plats att balansera på det. Det finns ett släktskap med den ungefär jämnårige amerikanske kollegan Paul Auster. Samma intresse för det slumpartade mötet. En nattlig felringning på telefon skulle kunna vara upptakten också i en roman av Modiano. Titelpersonen i hans “Lilla smycket ” följer efter en kvinna som ser ut precis som hennes mor. Detta leder ner i Paris tunnelbana och säkert till oväntade och osannolika möten som jag hoppas ta del av när jag lyckas komma över denna plötsligt slutsålda bok. Det är huvudsakligen Paris som är Modianos spelplats. Och han låter ofta sökandet leda tillbaka till ockupationstidens Frankrike, till hans föräldragenerations miljö. Innerligt igenkänt och inkänt, som om det handlade om hans egen barndom. Han är född precis vid krigslutet, 1945.

Man kan göra ett nedslag var som helst i hans produktion eftersom det, vilket ofta påpekats, egentligen är samma berättelse han skriver hela tiden. Så låt oss välja ” De yttre boulevarderna “, utgiven i svensk översättning 1972, alltså en tidig bok. Där finns alla de ingredienser som Modianos anrättningar brukar innehålla.

I centrum står en son som söker upp sin far för att lära känna honom. I pojkens sena tonår hade de intensiv kontakt, som kompanjoner i skumraskaffärer med förfalskade antikviteter. Men han vet ändå ingenting om sin far. När de så möts igen i Paris under krigsåren förekommer denne i kriminella sammanhang bland kollaboratörer, svartabörshajar, utpressare, hålldamer. Osympatiska typer allihop även om de lyckas visa upp ett elegant yttre och fadern är inte mer tilltalande. Han accepteras i kretsen så länge han låter sig behandlas som en tjänare. Som jude, orientaler och papperslös immigrant lever han farligt. Sonen, lika hemlös och utsatt, iakttar allt detta och hans medkänsla med fadern växer.

Far och son drivs från centrum ” som av en hemlighetsfull ström ut mot de yttre boulevarderna där staden vräker ut sitt slam och avfall “. Det finns en scen där de sitter tillsammans i ett nerkylt hus insvepta i andra människors överrockar. Det befriande och utvecklande symboliska fadermordet äger aldrig rum. För hur ska man få kraft till något sådant när ens grundläggande känsla är att man är föräldralös. Alla är föräldralösa. I stället blir det fadern som vill dräpa sonen, kanske för att ….. , ja varför? Det blir aldrig helt klarlagt.

En annan oklarhet är att fadern i berättelsen inte genast känner igen sin egen son när denne nu efter tio år, utan att vilja röja sin identitet, söker upp honom. Jag har svårt att tro Modiano slarvat så det finns väl en avsikt. Under Nobelfesten ska jag på något sätt smyga mig in och fråga honom hur han tänkt om detta. För Modiano kommer säkert till Stockholm. Han verkar vara en inte bara skygg utan också vänlig och artig man som uthärdar att samtiden kanske inte alltid har tålamod med ett så introvert och gåtfullt författarskap.

 

 

Det här inlägget publicerades i Betraktelser. Spara bokmärket: permalänk. Följ kommentarer med RSS. Både kommentarer och trackbacks är stängda. |